Samling inför den gemensamma lunchen på 65-årsjubileet som hölls i Enköping den 8 maj. På bilden ses i blandad ordning: Lars Juhlin, Christer Nilsson, Britta Göransson, Jan-Olof Lilja, Svante Hartzell, Lilian Mårtensson, Lennart Lindqvist, Kjell Grip, Jan Sandberg, Bror Rotander, Eva Ceder, Tiiu Åberg, Siw Bergqvist och Sonja Nilsson.
Svante Hartzell och Christer Nilsson var sammankallande till 65-årsjubileet, och hälsade välkomna.
"Sjung om studentens lyckliga dar". Visst är examensdagen en lycklig dag för många. Men att ta studenten 1959 kunde även innebära att man kuggades och därmed var tvungen att gå ut bakvägen från skolan, utan godkänd examen.
Både det minnet och glada minnen har den här avgångsklassen som tog studenten tillsammans för 65 år sedan. De har fortsatt att träffas regelbundet sedan dess. 65-årsjubileet var den 14:e träffen efter examen.
– Det är roligt att mötas genom åren och höra hur det har gått och se vad som händer i livet med några av dem man kände som barn. Vi satsar på att även fira 80-årsjubileum, säger de.
Frågan som ligger nära till hands att ställa, det är huruvida livet blev som de tänkte att det skulle bli:
– Svaret på den frågan är ja, säger Christer Nilsson som bodde i Bålsta och gick gymnasiet i Enköping.
Han läste vidare på tekniska högskolan och har jobbat med flyg hela livet.
– Jag var den siste vd:n på bolaget Linjeflyg, berättar han.
Men det började under påvra förhållanden för Christer.
– Jag växte upp med tre äldre systrar som inte fick förmånen att ta studenten. Men "pojken" skulle ta studenten tyckte familjen och jag fick till och med en bil i studentpresent. En helt ny Volkswagen 58/59.
– Den var vi avundsjuka på, inflikar Svante Hartzell.
– Jo, fast jag tror inte mina föräldrar egentligen hade råd med den där bilen, berättar Christer. Och utbildning var ingen självklarhet på den tiden.
Att klara studentexamen var alltså inte självklart. Men de examensdagar då alla hade klarat proven, då fick vaktmästaren på skolan uppdraget att informera familjerna ute på skolgården.
– Ja, då kom vaktmästaren ut först och sa: Alla klara!
Svante Hartzell kände att framtiden låg för honom efter studenten. Han började på tekniska högskolan och läste vidare och fick jobb inom flyget och sedan med internationell datakommunikation.
– Det blev som jag hade tänkt. Jag visste hela tiden vad jag skulle göra och studera, säger han.
– När man kom ut från gymnasiet 1959 eller fyra år senare med ännu högre utbildning, då blev man uppvaktad och erbjuden jobb, säger Christer Nilsson.
Det var med andra ord inte så vanligt med högutbildade ungdomar på den tiden.
– Därför fick man alla jobb man sökte, säger Tiiu Åberg.
Det var 40 studenter i den här klassen och en av dem var Tiiu. Hon bodde i en lägenhet 100 meter från skolan.
– Ja tyckte det var lite tråkigt att bo så nära för jag tyckte det verkade så roligt att åka buss, minns hon.
Christer däremot, han hade gärna sluppit att åka rälsbussen från Bålsta till Enköping i ur och skur under åtta års tid.
– Det värsta var när vi hade gymnastik första lektionen och vi var tvungna att gå genom hela stan till Enavallen medan Enköpingsungarna kunde ta cykeln och rulla dit, minns Christer.
Tiiu Åberg berättar att hon arbetade som sekreterare och assistent på flera företag i Stockholmstrakten.
– Ibland var man inte bara assistent utan skötte chefens jobb. Det var kul, minns hon.
Sedan en tid tillbaka bor Tiiu Åberg i lägenheten i Enköping igen, där hon växte upp.
Varje år springer en ny kull studenter ut och Svante Hartzell har några goda råd till dem:
– Den tid ni har framför er nu är kanske den roligaste i livet med festligheter och skoj. Att få familj, det är en annan glädje. Tiden på högskolan, då hade jag riktigt roligt. Så passa på att resa, stoja och glamma.