I dagarna är det studentfiranden i stora och mindre mått runt om i vårt avlånga land. Avgångselever firar att minst tolv års skolgång är till ända. Det är en vacker syn att se alla dessa finklädda, och både lyckliga och kanske även vemodiga unga människor som nu ska bestämma sig för vad de vill med livet framöver. I tolv år har du gått i olika skolor, lärt dig de baskunskaper som krävs för att klara ditt eget liv, läst något program (linje hette det på min tid) för att kunna jobba med det du önskar och vill.
Nog är det otroligt märkligt att man vid 19-20 års ålder bör veta exakt vad man vill bli i framtiden? För att förbereda sig inför ett kommande arbetsliv finns det många som sommarjobbar eller jobbar extra på helgerna. Det är ett bra sätt att lära sig ta eget ansvar och få arbetslivserfarenhet.
Förra året listade Arbetsförmedlingen att om fem år behövs det framförallt It-specialister, sjuksköterskor och lärare i Sverige. Arbetsmarknaden ser väldigt annorlunda ut nu för tiden mot för bara femton-tjugo år sedan. Idag är det vanligt att människor byter jobb och inriktning mitt i livet och inte bara en gång utan flera. Frågar du människor som är i 70 års åldern idag hur deras arbetsliv sett ut får du antagligen svaret att de varit exempelvis lärare, busschaufför eller sjuksköterska under hela sitt yrkesverksamma liv. Gick man från ett jobb till ett annat fler än en gång kallades personen "hoppjerka". Detta vet jag då min morfar och jag en gång för många år sedan pratade om saken.
För i år tjugosex år sedan den 11 juni, tog jag själv studenten. I alla fall gick jag ut skolan för gott. Dock utan sång och glam, och ingen mössa på huvudet. Men jag minns att jag var ytterst medveten om att porten till en del av livet nu stängdes för gott. Det var en väldigt konstig känsla. Och jag hade absolut ingen som helst aning om vad jag ville "bli". Samma vår hade jag varit på en praktikplats på ett lager någonstans. Om jag hade varit lite smartare än jag vid den tidpunkten var, så hade jag försökt sätta mig in i verksamheten på ett annat sätt.
Men jag var ung. Och jag var fruktansvärt rädd inför nya situationer, inför att möta nya människor, även om en del av mig alltid ville det och alltid har velat. Och så ska man också veta det att det var ingen som egentligen trodde mig om att kunna eller bli något alls. Inte i grunden. De förstod inte att jag hörde vad de sa och framförallt - inte sa, om och till mig.
Varje gång jag ser och hör unga människor jubla inför sin avslutning tänker jag som alltid: "jag hoppas innerligt att du får det liv du önskar och vill ha, hur vägen dit än kommer att se ut". För jag vet hur ett liv man inte vill ha också kan se ut...