Under föreläsningen berättar hon historien om en flicka som föddes på 1970-talet av en ganska ung mamma.
– Det här är en liten flicka som föds med tio fingrar och tio tår. Men den här flickan är också blind på ett öga, har läpp- och gomspalt, en ansiktsmissbildning och ett skelettsyndrom, förklarar Andrea Edwertz.
Under föredraget som fått rubriken”Det liv jag levt ska ingen behöva leva” får vi en inblick i Andreas liv och hur hon behandlats av sina föräldrar, klasskamrater, lärare, sjukvården och myndigheter.
– För mina föräldrar var det mycket sorg och skam att de fått ett barn som fötts med missbildningar. För min mamma var det extra svårt att acceptera det, förklarar Andrea.
När Andrea var yngre och som själv uttrycker det "var formbar" var relationen till föräldrarna bra, men när hon blev äldre och började ställa kräva och ifrågasätta saker och ting då blev förhållandet sämre.
Andrea beskriver sin mamma som en person som ville släta över saker och ha en fin fasad utåt och exempelvis inte prata med skolledningen när Andrea blivit mobbad och kallad "Dreggel" av sina klasskamrater.
– Hon ville egentligen bara ha en liten gullig flicka som gillade att ha fina kläder på sig, säger Andrea och fortsätter:
– Jag kanske kan förstå hur hon tänkte, men jag kan aldrig förlåta vad hon gjorde.
När Andrea var i 20-årsåldern tog hennes mamma kontakt med kommunen för att ordna en bostad och sysselsättning via LSS-systemet (lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade).
– Jag var väl aldrig riktigt involverad när mamma bestämde sig för att göra det, men jag var så kuvad av mina föräldrar att jag accepterade det.
Efter ett tag insåg hon att LSS-lagstiftningen var fyrkantig och drog alla brukare över en kam.
– Man måste se individen och vilka behov den har och inte tro att alla är lika, säger hon.
Under Andreas föredrag finns den moderata riksdagsledamoten Ann-Britt Åsebol på plats. Åsebol som sitter i riksdagens socialutskott håller med Andrea när det gäller myndigheters fyrkantighet och tolkningar när det gäller exempelvis LSS-lagstiftningen.
– Jag har bland annat träffat tre flickor med funktionshinder som samhället ville förtidspensionera när de var 18 år. Tjejerna blev alldeles förtvivlade. De hade andra planer och ville studera vidare på högskola. De kämpade och efter ett tag fick de möjligheten att studera vidare. Nu jobbar de och driver egna företag, berättar Ann-Britt Åsebol.
Precis som de tre tjejerna har Andrea ifrågasatt olika myndighetsbeslut och nu lämnat LSS-boendet för en egen lägenhet och fått hjälp med en sysselsättning på Enköpings-Postens redaktion.