– Det här tar bara ungefär en halvtimma, sen sticker jag direkt till jobbet.
Helena Proos ser ut att sprudla av energi när hon guidar EP in på onkologens strålbehandlingsavdelning i Uppsala. Det är sjätte gången hon själv är här. Efter dagens besök väntar ytterligare nio tillfällen. Totalt 15 gånger ska hennes bröstvävnad och närliggande lymfkörtlar få en omgång av de starka röntgenstrålarna.
– Det känns ingenting, förutom att man blir lite varm i huden, säger hon, drar av sig tröjan och äntrar vant britsen som snabbt ställs in efter hennes mått.
När förberedelserna är klara måste alla andra lämna strålningsrummet. Ute i manöverrummet fortsätter de specialistutbildade sjuksköterskorna övervaka datorskärmarna för att se så allt fungerar som det ska.
Specialistsjuksköterskan Anna-Pia Ternström tar sig tid att förklara den komplicerade proceduren som på svenska kallas andningsstyrd strålbehandling. Strålningen sker när patienten andas in och håller andan. När lungorna fylls med luft så bröstkorgen expanderar blir precisionen på strålningen större och stråldosen på de friska organen, exempelvis hjärta och lungor mindre.
– Cancerceller är mest känsliga när de ska delas. Därför är stråldosen vid alla 15 strålningstillfällena lika stark. Det är för att eventuella cancerceller ska skadas samtidigt som de friska cellerna får möjlighet att repareras, säger Anna-Pia Ternström.
Tiden i strålbehandlingsapparaten är cirka 20 minuter men själva strålningen tar bara 5-7 minuter, resten av tiden går bland annat åt till att ta röntgenbilder.
Strålningen görs alltså i förebyggande syfte, ingenting tyder på att det finns någon cancer kvar i Helenas kropp men för att minska risken att osynliga mikrometastaser ändå ska finnas i vävnaderna brukar patienter strålas.
Det har nu gått fyra månader sedan läkarna opererade bort hennes ena bröst. 24 lymfkörtlar togs också bort och i tolv av dem hittades metastaser. Tiden sedan dess har varit en berg- och dalbana i mående, berättar hon.
– Men när jag var halvvägs in i cellgifterna kom livet tillbaka, då försvann smärtan och det betydde mycket. Sedan dess har jag bara mått bättre. Jag är fortfarande trött, vill gärna gå och lägga med vid 21-tiden, men jag försöker hålla mig vaken nån timma till, säger hon.
Sex cellgiftsbehandlingar satte förstås sina spår i kroppen och vissa saker dras hon med fortfarande, som att knäskålarna känns porösa och ger henne stapplig gång. Naglarna är heller inte vad de varit men från att nästan ha lossnat börjar de nu växa fast igen.
– Det var häftigt med håret, det började växa direkt efter den sjätte cellgiftsbehandlingen. Hur kunde kroppen veta att det var sista behandlingen, frågar hon och stryker med handen över huvudet där en centimeterlång stubb nu börjar breda ut sig.
– Jag tror att det är grått, det vore ju lyxigt om det blir helt grått direkt, så man slipper den där mellantiden.
Som regionråd i opposition har Helena Proos haft en ganska lugn sommar och kunnat sköta mycket av jobbet på distans. Sedan början på augusti har hon dock varit på plats i Regionens hus i Uppsala på heltid. På väg till och från jobbet passar hon också på att träna upp konditionen.
– Nu tar jag bussen från Enköping till Ekonomikum, sen promenerar jag resten av vägen. Nu har jag kommit upp i 10 000-15 000 steg per dag, även om det inte är i ett svep. Det är jag ganska nöjd med, med tanke på hur trött jag var tidigare, säger hon.