"När jag skulle hem igen och klev ut på gatan så kände jag inte igen mig"
– Jag var nere på pizzerian. Det är över gården och runt hörnan från vår port. Men när jag skulle hem igen och klev ut på gatan så kände jag inte igen mig. Det var verkligen läskigt. Jag visste att jag bodde i närheten men kände inte alls igen området. Men jag fick gå och titta vilket hus det var och försöka hitta rätt port och våning. Det var helt blankt.
Det var 2018. Isabelle Uskali Wassler hade ett år där det hände mycket i livet. Hon gifte sig och hade en liten son hemma. I skolan där hon arbetade som lärare kändes det som en tuff period.
– När jag tänker tillbaka så började det mycket tidigare. Men jag vet inte när.
Hon säger att hon alltid velat vara alla till lags, satte andra först. Inte satte gränser.
– Du vet. Det där duktiga flickan syndromet. Men det tog stopp.
Under några månaders tid var hon mer lättirriterad, hjärnan gick på högvarv även när hon skulle vila och hon började glömma saker.
– Min man var den som märkte att något inte stämde, mer än jag själv gjorde. Jag tänkte hela tiden att det är bara att köra på nu, för det är snart jullov. Och då kan jag vila. Men man skjuter ju bara upp problemet.
På vårdcentralen blev hon sjukskriven i fem veckor. Något som hon först tyckte kändes som en evighet. Men som visade sig vara för kort tid för återhämtning. Det blev en stress att hon skulle tillbaka till jobbet. Dessutom var hon gravid igen.
– Det kan ta tid innan nervsystemet förstår att det inte behöver vara aktivt och på spänn hela tiden. Men till slut kommer det ett skifte. Jag gjorde som läkaren sa och höll på rutiner, men tog powernaps.
Intresset för hur kroppen fungerar vid stress väcktes en bit in på en mindfullnesskurs på vårdcentralen. Först tyckte hon inte om det men hade beslutat sig för att ge det en chans, två dagar i veckan i åtta veckor.
– Jag tror det var min räddning. Min livssituation var inte hållbar och jag ville inte tillbaka.
Hur finns mindfullness i din vardag nu?
– När jag promenerar lyssnar jag på ljuden. Fåglar, bilar, hur det känns under fötterna. Från början när jag blev sjukskriven så fick jag ta det minut för minut. Bestämma mig för att orka vara närvarande en minut.
Runt henne och familjen fanns ett stort socialt nätverk. Hon vågade fråga om hjälp med avlastning, och gör det fortfarande när hon känner att det behövs.
Du har sjungit i Återsken sedan 2011. Vad har sången betytt för dig?
– Jag är glad över att jag hade kvar sången. När jag var sjukskriven fick jag komma på övningarna när jag orkade, så det inte blev ett krav. Att sjunga har varit en viktig del i min återhämtning.
"Jag lyssnar på ljuden. Fåglar, bilar, hur det känns under fötterna"
Isabelle gick tillbaka till jobbet som lärare till 40 procent. Men kände att hon saknade gnistan. Pandemin kom och hon utbildade sig till stresspedagog.
– För mig kände jag att det skulle ge så mycket mer om jag fick arbeta med stress. Och jag har tagit ett nytt steg i livet och är egen företagare också. Jag är så glad att jag vågade. Få föreläsa och hålla workshops.
Hon är fortfarande engagerad i skolans värld genom ett arvsfondsprojekt också. Och åker runt och berättar för elever hur man lugnar kroppen.
– Det kan vara övningar som kommer till användning vid konflikter eller inför prov. Något jag själv saknade i skolan. Det gynnar inlärningen.
Tankar inför ett nytt år?
– Att alla borde ställa realistiska krav. Tillåt dig att ta det lugnt. Små steg i början av året.