Kent Hansson har tillsammans med sin fru varit familjehem sedan 2005.
Vi möts av en lantlig idyll med bondgård runt knuten och krispig luft när vi kliver ur bilen. Här i ett hus på landet har det genom åren funnits ett familjehem, som blivit en trygghet för andras barn.
Maria Hansson Groenen har ett varmt leende och klingande skratt när hon öppnar för EP. En dörr hon och hennes man öppnat för drygt 40 barn sammanlagt, under 18 års tid.
– Barn och ungdomar är vår framtid. Därför ställer vi upp. Många har en tung ryggsäck och behöver få vara i en ny miljö och se en vardag som fungerar, säger hon.
En annons i EP 2005 gav henne en tanke om att hon och hennes man, Kent Hansson, kunde vara öppna upp sitt hem. Socialtjänsten behövde placera barn utanför sin biologiska familj av olika anledningar. Och i annonsen var det ett konsultbolag som sökte familjehem i Enköping.
– Jag hade sagt nej för tusan, tidigare. Skulle jag släppa in okända i vårt hem? Som dessutom kanske hade en jobbig bakgrund. Jag var tveksam. Men sen sa jag ja, vi provar, berättar Kent Hansson.
I början var det inte så problematiskt. Men med åren har det även kommit barn som varit väldigt dåliga. Till exempel de som haft trauma av något slag eller blivit sexuellt utnyttjande. Familjens uppgift är att hjälpa barnen att få känna trygghet.
– Vi är inte deras föräldrar. Men vi får ett tight band. En del har vi varit jourhem åt. Andra får en så kallas uppväxtplacering över längre tid. Som längst har barn varit här i tre år. Många av dem syskonplaceringar. Målet är alltid att barnet ska kunna flytta hem igen, säger Maria Hansson Groenen.
De berättar att det är en balansgång med de biologiska föräldrarna. Familjehemmet ska hjälpa till med att barnen har regelbunden kontakt och umgänge med föräldrarna.
– Så klart att föräldrarna inte alltid förstår varför deras barn blivit placerade, och ser en konkurrenssituation och blir avundsjuka på oss för att vi har barnen. Men vi försöker berätta för dem hur fina deras barn är och visar intresse genom att fråga vad just vi kan göra för att barnen ska få komma hem så snart som möjligt igen. De ska känna sig trygga med att vi inte ska bli några nya föräldrar, säger hon.
Buster, Maria Hansson Groenen och Kent Hansson.
Hur har barnen reagerat när de kommit hit?
– Förändring är alltid lite otäckt för barn när de kommer hit. Vi är väldigt noga med att de snabbt får in rutiner som tider, hygien och tandborstning. Vi försöker skapa lugn och ro och finnas för barnen. I deras liv är det dubbelt så mycket att göra som för ett vanligt barn. Det är inte bara vanliga aktiviteter, utan det ska finnas tid för olika möten med myndigheter, telefonsamtal och umgänge med biologiska föräldrarna, berättar Kent Hansson.
Genom åren har de varit med om allt från tonåringar som gått igenom väskor i jakt på pengar eller först vill flytta för de hamnat på landet. Till glädjande samtal från tidigare placerade som nu berättar att de har ett ordnat liv och är tacksamma.
– Glädjen med allt detta är att se barnen när de lever upp, och tillåts vara just barn, säger Maria Hansson Groenen.
– Det är alltid en stor sorg varje gång någon åker. Vi älskar dem även fast vi inte är deras föräldrar. Det är tungt. Kanske har vi ätit frukost ihop varje dag i två år. Och rätt vad det är ska de bort, fyller Kent Hansson i.
Vid ett tillfälle gick det från vardag till hastigt avsked på ett par timmar. Ett överklagande där föräldrarna fick rätt att hämta sina barn trädde i kraft omedelbart. Men slutade lite märkligt med att en advokat, istället för föräldrarna, steg in i trädgården och hämtade barnen.
"Ett familjehem ska hjälpa till med att barnen har regelbunden kontakt och umgänge med föräldrarna", förklarar Maria Hansson Groenen.
– Klart att det alltid är bra att barnen återförenas med sina föräldrar. Men ibland känner man att så här får det inte gå till. Det har hänt att man inte har så mycket att säga till om vad gäller barnens bästa. Socialsekreterare har förfärlig makt, säger han.
Paret säger att de har ett stort nätverk med skola, barnens anhöriga, konsultbolagets olika stödpersoner och socialtjänsten. Ibland undrar de hur kommunerna samverkar med varandra när en familj flyttar, och deras barn blir placerade igen någon annanstans. Men i det stora hela upplever de att deras uppdrag fungerar.
– Vi håller på tills jag är 100 år plus, plus, skrattar Maria Hansson Groenen, 68 år.
– Det här är meningsfullt och håller igång en med hela nätverket av människor. Om vi slutar kanske det inte händer saker och man blir pensionär på riktigt, skrattar Kent Hansson, 74 år.
Maria Hansson Groenen tillsammans med busiga Buster. Senaste tillskottet i familjen.