Per Olof Tellegård, psykolog, tipsar om Snorkel från Region Uppsala. Digitala verktyg med information om "hjälp till självhjälp". Där finns bland annat krishantering och mindfullness.
Under konferensen Folk och Försvar under måndagen lyfte både överbefälhavare Micael Bydén och civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin att det finns en risk att det blir krig i Sverige. Det skulle få oss att tänka efter om vi är mentalt förberedda på hur vi ska agera i samhället, om det skulle inträffa.
Något som en del vuxna kanske inte är mentalt förberedda på är hur vi bemöter barnens frågor. Under veckan har på sociala medier barn kunnat se och lyssna till budskapet om att det finns risk för krig. Och många har blivit rädda. BRIS berättar att fler barn kontaktar dem om oro för krig.
Är det en konstig reaktion från barn att de blir rädda?
– Det är en helt naturlig reaktion på det mediaflöde som är just nu, och det är väldigt många som reagerat, säger Per Olof Tellegård, som arbetar som psykolog på Enöglaskolan i Enköping.
Inne på hans lilla kontor är det stilla. Men utanför i skolkorridoren låter det stimmigt och stökigt med alla barn.
Han berättar att man ska vara försiktig med försäkran mot barn. För det hjälper inte riktigt, att bara säga de inte bör oroa sig för att kriget säkerligen inte kommer.
Så hur kan vi vuxna prata med våra barn hemma?
– Det finns en risk när våra barn kommer och berättar att de är oroliga att vi säger: "Nej men så ska du inte tänka". Och då känner de sig många gånger diskvalificerade och drar sig undan. Barnet kommer i värsta fall att sluta försöka nå fram till dig. Det är bättre att säga: "Åh, det visste inte jag att du går omkring och är orolig för det här. Berätta mera. Hur tänker du då?" Bekräfta dem där de är i första steg. Ibland är det viktigt att prata av sig, det dämpar ångesten. Sätta ord på oron kan i sig dämpa den.
Talesättet små grytor har också öron leder oss in på vad som kan tänkas röra sig i tankarna hos ett barn. För barn lyssnar, hör och ser. Både via nyhetsprogram och sociala medier får de en mängd information. Och han menar att barn har inte en möjlighet att själva avgöra hur allvarligt något är.
Per Olof Tellegård, psykolog, ger ett bra exempel på hur mental förberedelse kan se ut och vad den tryggheten egentligen innebär. Det kan vara att nöta in vad man ska göra när brandlarmet går. Var på skolgården ska man mötas och vad händer då? Att man förbereder sig inför en brand är inte samma sak som att man ska gå omkring och oroa sig för att det ska börja brinna. Men om det gör det så är man mentalt förberedd på vad som händer och vet hur man ska agera.
– Så i nästa steg är det lämpligt att den vuxne berättar om sig själv: "Att själv så är jag inte orolig, för jag vet det här". Utgå från fakta. Och berätta varför man själv inte är så orolig. Men om man är orolig – då ska man försöka göra sitt bästa för att inte smitta barnet med sin oro. Ta ett djupt andetag och prata långsamt, försök kontrollera vad du säger. Det viktiga är att förmedla en neutral realistisk bild utan att spä på. En annan vuxen kan ta samtalet om de behövs.
I dagarna är det skolstart i Enköping och många barn träffas igen efter jullovet. Per Olof Tellegård tror inte att skolan har någon speciell krisberedskap för att kunna svara på barnens frågor. Även om det finns barn som är känsligare än andra och kanske skulle behöva prata om det.
Kunde de här uttalandena i media ha förmedlats på ett annat sätt? Glömde de att det finns barn?
– Ja det tror jag. Deras poäng är inte primärt för barn, inte nyheter för barn. ÖB skulle behöva visa sig i ett barnvänligt sammanhang och nyansera informationen. De skulle behöva dyka upp i kanalen på TikTok och presentera en barnanpassad version av sitt budskap. De är ändå experter man lyssnar på, och det skulle gynna barnens välmående. Och föräldrarna skulle kunna säga: "Här kolla vad ÖB säger, och det betyder att du inte behöver oroa dig så mycket" säger Per Olof Tellegård.