Det har snart gått sex år sedan trafikolyckan som höll på att kosta henne livet. Det stannade vid att hon miste båda benen, vilket givetvis påverkar hennes liv på många olika sätt, men hon har aldrig låtit sig nedslås. Hon är envis som få, och har prisats vid flera tillfällen för sin framåtandra och positiva inställning vilket gör henne till en lysande förebild för andra.
– Du får ha överseende med röran här, jag har fortfarande inte fått i ordning allt, säger hon när hon öppnar dörren.
– Vill du ha kaffe eller nåt, frågar hon när vi slår oss ner vid köksbordet.
Hon är 23 år, har en egen lägenhet centralt i Bålsta. Hon jobbar 80 procent som elevresurs på Potentia Education men hon håller också föreläsningar via sitt eget företag, Felicia Grimmenhag Dressage Ab. Därtill är hon i stallet varje dag och sköter om sin häst och tränar ridning.
Vad hennes föreläsningar handlar om varierar, beroende på syftet.
– Det kan handla om inspiration om hur man kan nå sina mål eller om hur man tar sig tillbaka om man varit med om något riktigt svårt. Eftersom jag är hästintresserad så finns det också med förstås, berättar Felicia.
Är du tillbaka efter det som hände dig?
– Det känns fortfarande att jag lär mig saker om mitt handikapp , men mentalt känner jag att jag är tillbaka.
Hon medger att det tidvis känns tungt att hinna med allt. Hon har en förstående arbetsgivare och kan få ledigt vid behov, men framöver vill hon ägna mer tid åt föreläsningsbiten och utveckla den.
Stallet och hästarna tänker hon se till att ha tid med.
– Det är kul. Jag sålde min gamla häst och fick hem en ny, Fabbe, en halvblod som är sex år. Han är lite för ung, inte riktigt redo att tävla med än så förhoppningsvis har jag en till snart, en lite äldre häst.
Hon tävlingsrider, och har kommit så långt som till SM, och ser fram emot nya utmaningar.
– Jag vill ta mig till EM och kanske VM, och nu väntar Paralympics 2020. Jag har också haft privilegiet att få uppvisa paradressyr på stora hästevenemang, vilket jag hoppas har varit uppmuntrande för andra. I och med att jag har ett så påtagligt handikapp, om man jämför med till exempel en som ha en hjärnskada, så ser man vilka svårigheter jag har. Det är många som har hört av sig och berättat att de blivit inspirerade.
Hon berättar att hon också har varit uttagen till ATG:s talang- och utvecklingsprogram för ryttare som är intresserade av att tävla internationellt.
– Det har varit väldigt givande och kul.
Skulle du hålla på med hästar som du gör i dag om olyckan inte hade hänt?
– Nej, det skulle jag inte, inte på den här nivån utan möjligen hade jag gått på nån ridskola. Jag hade ju ridit mycket innan och jag tänkte helt enkelt att jag ville pröva om det gick, det var en utmaning.
Felicia tror överhuvudtaget inte att hon skulle ha varit så framåt och så drivande utan det hon har gått igenom.
– Jag tror inte att jag skulle ha ett så spännande liv och inte utmana mig själv på det sättet jag gör .
Hon vill absolut inte vara någon som man ska tycka synd om, utan det är viktigt för henne att klara sig själv, vilket hon också gör. Hon gör allt själv, städar, lagar man, tvättar, precis som alla andra.
– Det jag inte kan göra är att skruva upp saker i taket, eller få tyst på brandvarnaren när den börjar tjuta, säger hon.