Roine Wennman har varit en orolig själ i hela sitt liv och har alltid sökt äventyret där han har befunnit sig. Han gick två år i varje klass, berättar han skämtsamt, och var lite av en trubbelmakare som alltid satt på nålar.
– Jag hade en pappa som var hård emot mej, det har nog format hela mitt liv. Det var en jobbig tid. Jag sökte mej tidigt bort och gick mina egna vägar, kan man säga.
I lumpen blev han placerad i en sjukvårdspluton, där hittade han struktur och ordning. Efter militärtjänstgöringen utbildade han sig till kylmontör och började jobba. Men springet i benen fanns kvar - han ville ha äventyret.
– Jag har alltid varit äventyrslysten och sökt spänning. Det var något med militären som lockade så jag sökte FN-tjänst och blev uttagen som sjukvårdare. Bara någon vecka efter utbildningen ringde det i telefonen, "det står en Hercules på Arlanda, vill du åka"? Självklart ville jag det, berättar Roine.
Oktoberkriget hade precis brutit ut mellan Israel och Egypten, en 25-årig Roine klev av flygplanet och stegade rakt ut i en krigszon. Äventyret som han ständigt sökt dök upp mitt framför ögonen på honom, verkligare än han någonsin kunnat ana.
– Vi var fullt stridsutrustade med k-pist på bröstet och 9 mm pistol i bakfickan, det första vi fick lära oss var att göra jägarmagasin. Vi blev beskjutna om nätterna, kulorna ven runt huvudet, det yrde om sandsäckarna och spårljuset lyste upp himlen varje natt. Där låg vi i våra skyddsvärn och var skitnödiga. En natt blev en kille i samma skyddsvärn som mej skjuten, skottet gick in genom ögat och fastnade i bakhuvudet. Det var bara att hugga tag och försöka dra ut kulan och stoppa blödningen. Då kändes det som vi var i helvetet, säger Roine.
Trots upplevelserna ville Roine iväg igen till nästa FN-uppdrag.
– Det blir som ett gift i kroppen, det går inte att förklara. Jag klättrade på väggarna hemma och åkte till Cypern nästan direkt. Efter det bar det iväg till Libanon, säger Roine.
Han bildade familj och jakten på äventyret lade sig för stunden. Men när kriget i forna Jugoslavien bröt ut i början av nittiotalet kände han sig kallad. Roine satte sig på nytt i ett Herculesplan och klev ut i en ny oroshärd.
– Sarajevo var en fantastiskt fin stad, men Serberna lekte man inte med. De hade en kalashnikov i ena handen och en flaska Slivovitz i den andra och de sköt på allt som rörde sig. Vi blev stoppade i en vägspärr en gång och vakten frågade efter cigaretter. Jag gav honom några och tänkte åka vidare. Då räckte han fram flaskan och sa "drick". "Nej för fan, jag kör ju", sa jag. "Drick", sa han igen och tryckte upp mynningen på kalashnikoven under hakan på mig, hela tiden med fingret på avtryckaren. Då var man inte kaxig.
Roine har åkt runt i skolor och berättat om sina upplevelser som FN-soldat och planerar att skriva en bok om allt han varit med om.
– Jag har kontaktat Bonnier och dom är väldigt intresserade. Men jag är väldigt dålig på datorer och skulle vilja ha någon som kan skriva ner det jag berättar. Det finns så mycket som jag vill få ut, så många minnen och berättelser. Jag har fått vänner för livet och skulle vilja hedra FN:s gärning med en bok, säger Roine.