Anders Gustavsson, 55, tar emot på sitt rum på hemmet Björkbacken i Enköping.
Han har rasat i vikt, vänstra sidan är förlamad och varje moment av tanke eller rörelse är tiodubbelt jobbig.
Stora delar av dagarna sover han och det är sällan han lämnar rummet.
– Jag vet att det kommer att ta tid, men tillbaka ska jag, säger Anders.
Det är med ansträngning han säger det, men också med en kraft och övertygelse som gör det tydligt att han inte tvekar.
Han har kommit en bra bit på väg.
Envis, det har han alltid varit.
Det var en lördag förra sommaren som världen ändrade sig för Anders Gustavsson.
Han hade jobbat intensivt med att organisera om Taxi Enköping, som han drivit sedan 2012, och dess cirka 50 medarbetare och 36 bilar. Några dagar tidigare hade det arbetet blivit klart.
Den andre delägaren, Andreas Strindberg Lindell, hade kort dessförinnan diagnosticerats med en hjärntumör som inte kunde opereras.
För Anders Gustavsson innebar det en extrem arbetsmängd, dagar och nätter gick ihop, det fanns ingen gräns mellan privatliv och arbete.
Och så kom lördagen.
Anders berättar själv:
– Jag satt vid datorn och skulle resa mig, då small det bara till så låg jag på golvet.
Efter en tid klarade han att slå larm, även om det var svårt att slå numret och lika svårt att säga något.
Mårten Lindell, storebror till Andreas, driver idag Godisgallerian och var den samtalet kom till. Han minns:
– Först var det ett avbrutet samtal där det var tyst i luren. Sedan ett till. Då hörde jag att det var Anders. Han sa något om att han ramlat och inte mådde bra, men jag förstod att det var värre än så.
Mårten Lindell fick tag på en granne till Anders, samtidigt som ambulansen larmades.
Anders bor ensam i en villa i Bergvreten. Ytterdörren var olåst, så grannen och ambulansen kunde komma in.
Trots allvaret kan Anders skämta lite om det. Han råkar känna ambulansmannen Thomas, och säger:
– Jag kommer ihåg att Thomas gick in med skorna på.
Humorn har han kvar.
Men det är också tydligt att tårarna också finns där.
Han suckar när han berättar om sin träning, den fysiska och den mentala.
– Förut la jag pussel med flera tusen bitar, nu kunde jag knappt klara ett med nitton bitar,
Samtidigt ser både han och omgivningen att han gör framsteg.
Nu kan han lyfta benet på den förlamade vänstra sidan en bit och handen är heller inte helt stilla.
För någon som kommit på plats 32 i Stockholm maraton är det en ovan kamp, men samma envishet som tog honom dit ska ta honom ur rullstolen, hoppas han.
Han orkar egentligen inte med så många besök, men att någon gång ibland höra av vännerna på jobbet är uppskattat.
– Det känns att man är saknad, säger han.
För en tid sedan dog hans vän och kollega Andreas av hjärntumören. Anders ville till varje pris vara med på begravningen – och klarade av det med stor ansträngning.
Medan Anders är borta är Mårten Lindell driftansvarig för taxiverksamheten.
– Det fungerar tack vare att de anställda gör så fantastiska insatser, allihop, kommenterar Mårten Lindell.
När är Anders tillbaka?
– Vi tar en sak i taget. Vi är glada att Anders tagit sig så här långt och vet att om någon klarar det här så är det Anders, för någon mer envis finns inte.
Till sist måste vi ju fråga Anders:
Hur mår du idag?
– Jag är glad att jag lever. När det är tungt tänker jag på Andreas som inte lever längre, säger Anders Gustavsson.