Johanna Hiltunen Bohm är lokalt skyddsombud och jobbar fackligt för Vårdförbundet. Hon har jobbat på BUP som specialistsjuksköterska.
Johanna Hiltunen Bohm är specialistsjuksköterska på BUP sedan flera år men arbetar numera fackligt för Vårdförbundet och är den fackliga representant som har insyn i arbetssituationen på BUP i Enköping.
– Jag känner väl igen det som personalen beskriver. Det här är något vi har brottats med över tid. Antalet patienter har ökat men inte resurserna. Det handlar om barn och ungdomar och deras familjer som är i en väldigt sårbar sits, så vi kan inte nöja oss med en lägstanivå och säga att det är hårt tryck hos alla BUP i landet, utan vi måste jobba för att det ska bli bättre, tycker hon.
Hon berättar att det har varit jobbigt länge.
– Vi har haft en jätteomsättning av chefer. Sedan BUP i Enköping återöppnade 2018 så har fyra avdelningschefer och fem biträdande passerat. Bristande stöd från cheferna har varit genomgående. Med tanke på det höga trycket så har det inte funnits förutsättningar för personalen att göra ett bra jobb. Det handlar om att släcka bränder i stället för att jobba mot hållbarhet för både personal och patienter.
Eftersom det har varit semestertider, har hon inte stämt av med hela arbetsgruppen ännu.
– Men vi har i alla fall fått en ny avdelningschef och det är en erfaren chef och ledare som är mån om personalen och lyssnar.
Arbetsmiljöproblemen på BUP var det som gjorde att Johanna började engagera sig fackligt.
– Vi har kämpat i många år utan att få gehör uppifrån och någonstans på vägen började flertalet medarbetare säga upp sig. Vi vill inte släcka bränder. Det här är ett strukturellt problem och inte enbart något som rör arbetsgruppen.
Johanna Hiltunen Bohm tycker att det måste till mer personal.
– Har man inte tillräckligt med resurser att möta behovet då kommer den här frustrationen troligtvis att hålla i sig. Vi är för få medarbetare i förhållande till antal patienter. Här finns inte ens en kurator.
Johanna beskriver hur det är att jobba i ett vårdyrke.
– När man frågar sig själv varför man sliter och ger av sig själv så blir det tydligt att det handlar om att göra nytta. Man tänker på patienter och familjer, men deras lidande blir även vårt när en hög arbetsbelastning gör att det blir svårt att distansera sig.
Hur blir det framåt tror du?
– Jag är hoppfull, med tanke på vår nya avdelningschef, men detta är något som kommer att ta tid.