I dagarna firas Nobelpristagarna. Personer som enligt Alfred Nobels testamente ska ha gjort mänskligheten den största nytta.
Men trots att många av pristagarna har gjort betydande upptäckter är de ofta okända för allmänheten. Deras innovationer kan påverka många, utan att de själva syns. Rampljuset är inte heller deras vanliga miljö, snarare är det lysrörsbelysta laboratorier och kontorsrum. Det här gör att Nobelpristagarna inte riktigt följer dagens mall för stjärnor – bakom upptäckterna kan ett inrutat liv av forskning dölja sig. Sena kvällar analyserande resultat, i stället för galapremiärer på röda mattan.
Att alla typer av framstående livsgärningar kan få sitt erkännande – som Nobelpriset ger ett utvalt fåtal – är viktigt. Inte minst för att premiera det hårda arbetet som många gör för allas bästa. Att Nobelpriset kommer med en betydande pengasäck lär inte heller vara det största med priset, i stället handlar det om äran. Namnet på en pristagare flyger över världen och ses som ett av de allra största erkännanden som går att få.
För svenska medborgare är också Nobelpriset den klart högsta hedersbetygelsen som kan mottas ur statschefens hand. Efter en ändring på 1970-talet ges knappt några statliga ordnar längre till svenskar, däremot får utmärkelserna ges till utländska medborgare och statslösa.
Men att det statliga ordensväsendet allt mer har vittrat bort är olyckligt, eftersom utmärkelserna är ett både högtidligt och kostnadseffektivt sätt för staten att ge erkännande till enskilda. Tanken bakom hedersbetygelserna är att staten ska kunna premiera viktiga bedrifter, något som ger en balans till rättsstatens motsatta uppdrag – att straffa den som har begått ett brott. Om ordensväsendet fungerar ska de utgöra en morot för människor att agera rättrådigt.
Möjligen låter de egenskaper som medaljerna ska gynna som en rest från en svunnen tid – osjälviskhet, ärlighet och uppriktighet. Men just därför behövs ett system med utmärkelser. Att riksdagen tidigare i år röstade för återinförandet av tjänstemannaansvar pekar dessutom på behovet av att skärpa upp statsförvaltningen.
Systemet med utmärkelser finns samtidigt kvar på en del håll. Inom lantbruket tilldelas mjölkbönder som har levererat felfri mjölk av hög kvalitet från friska djur i minst 23 år en guldmedalj av Kungen. Ett system som mejeriföretagen har för att premiera skicklighet och ansvarskänsla kring mjölkkvaliteten, så att konsumenten ska kunna få goda och nyttiga mjölkprodukter.
Prisandet av mjölkbönderna påminner i sina beståndsdelar om tanken med Nobelpriset – viktiga livsgärningar som lätt kan gå obemärkta förbi hyllas. En annan sida med utmärkelserna är att de kan ha en sanerande effekt, när långsiktighet och rättskaffenhet blir vägledande.
Dagarna runt Nobelpriset påminner om behovet av att ära alla stora och små bedrifter som utförs, inom alla områden för allas bästa. (SNB)