I varje fall om man ska tro dem som lämnat förslag till en svensk kulturkanon. Sedan några veckor tillbaka kan vi, alltså folket, föreslå böcker, låtar, statyer, tavlor eller andra konstverk liksom händelser, traditioner och verksamheter som har satt sin prägel på hur vårt samhälle har utvecklats och som är viktiga att känna till om man ska förstå hur Sverige fungerar.
Folkets kanon, som den här förslagslådan kallas, är en del i arbetet med en svensk kulturkanon som enligt direktivet från regeringen ska vara ”ett levande och användbart verktyg för bildning, gemenskap och inkludering”. Under våren jobbar två expertgrupper med att ta fram en lista på 100 verk och företeelser.
Detta har redan orsakat debatt och kritik. Hur ska man kunna välja vad som är svensk kultur? Hur ska man kunna välja vilka som ska välja vad som är svensk kultur? Vad är kultur ens? Och är inte en kanon trots allt bara en unken och nationalistisk förhoppning om ett Sverige i fornstora dagar?
Det getingboet vill jag inte ge mig in i men vad sägs om en enköpingsk kulturkanon. Om nu en svensk kulturkanon krävs för att man ska förstå hur Sverige fungerar, behövs väl också en enköpingsk för att förstå sig på Enköping. En minsta gemensam nämnare liksom och ett slag för den lokala kulturen. En vän påpekade häromdagen att det i stort sett aldrig skrivs om det lokala kulturlivet i EP, att jämföra med hur exempelvis sport bevakas. Nu vill jag helst inte ställa det ena mot det andra och sport är ju också kultur i någon mån, men ja, jag förstår vad hon menar.
Så var ska vi börja? När jag tittar bland förslagen i folkets kanon hittar jag inte mycket med Enköpingskoppling. Vi kanske inte har bidragit med något nämnvärt.
Men ”Den blomstertid nu kommer” finns med, skriven av Kolmodin som ändå är född i Enköping. Där har vi väl en tungviktare när vi snackar gemenskap. Visserligen lär det inte ha varit Enköping utan Gotland som inspirerade till ”lust och fägring stor” men något litet uppländskt strå kanske bidrog till ”åkerns ädla säd”.
Och visst gick Anders Zorn i läroverket i Enköping? Då är det ju alls inte omöjligt att det var här han fick upp ögonen för den nakna kvinnokroppen.
Fridegård finns också föreslagen av folket. Barndomsår i Boglösa. Bildning, visst, men hur träligt var det inte att tvingas läsa Trägudars land på gymnasiet i Enköping. Förlåt Fritte!
Sedan tar det stopp. Inte ens Totte Wallin och Enköpingståge’ finns med. Den får ingå i vår lokala Enköpingskanon istället. Det freser i grese’ måste väl ändå räknas som en gemensam referens. Och så får vi den charmiga dialekten på köpet. Vi kan lägga till klöpp och tröck och bakibin också.
Vad mer då? Enköpings kommun har i dagarna tagit fram en powerpoint som vi som jobbar i kommunen kan använda när vi presenterar Enköping. Där har vi några säkra kort till vår kanon: Sveriges närmaste stad. 38 städer inom 12 mil. Pepparrotsstaden. Doktor Westerlund. Bahco, rörtången och JP Johansson. Hällristningar. Drömparken.
Räcker detta för att känna sig hemma i Enköping? Blir man inkluderad om man läst Fridegård eller besökt Brandskogsskeppet? Nee…neeh.. jag tror faktiskt inte det, som kungen sa när han fick frågan om han varit på strippklubb.
Jag hör ibland nyinflyttade Enköpingsbor säga att det är svårt att komma in grupper i Enköping. Många här har redan sina sammanhang, gamla kompisgäng och släktkonstellationer, som man träffas i regelbundet för att tröska gamla minnen, avhandla gamla lärare eller idissla danskvällar på Joar Blå.
Jag förstår känslan. Jag har själv reagerat på hur vissa människor känner sig manade att rabbla hela släktträd när ett namn nämns i ett samtal. Jag kan själv ha gjort det. I bästa fall kan det kallas att sätta i sammanhang. I värsta fall skvaller. I vilket fall är det lätt att känna sig utanför när alla andra verkar vara så där smeknamnstjenis med varandra.
Är det en småstadsmentalitet som präglat Enköping så mycket att den bör listas i vår lokala kanon kanske? Nej nej, vi har annat att komma med som kan verka för bildning, gemenskap och inkludering.
Turerna i Enköpings politiska topp är inget annat än ett modernt kammarspel. I flera akter.
Säga vad man vill om Stattgroppen men nog har den bidragit till en viss gemenskap.
Och räcker inte det har vi Tommy Körberg, vars karriär startade på S:t Iliansskolan, och som förmodligen har Enköping i tankarna varje gång han sjunger Stad i ljus.
Det blir kanon det.