Nu ska jag berätta hur det känns att vara dum. Korkad. Puckad. Det är nämligen så jag har känt mig ovanligt ofta den senaste tiden. Jag skulle dock vilja hävda att det inte enbart är mitt fel. Hela samhället tycks vara konstruerat så att det ska vara krångligt att tänka efter och fatta genomtänkta beslut.
Ta det här med att privatleasa bil till exempel. Det lät ju så bra då för tre år sedan. Det lanserades som det enkla sättet att köra bil. Tryggt och smidigt. Vi var många som lockades av erbjudanden om att långtidshyra en sprillans ny bil med fri service och garantier till en månadskostnad som vi trodde var fast.
Så kom den första smällen. Räntesmällen alltså. Plåtskadorna kom senare. Det var förstås klantigt av mig men jag var inte ensam om att inte ha läst det finstilta i avtalet. Räntan sköt i höjden och plötsligt kunde den där nyss så förmånliga bilen bli tusenlappar dyrare i månaden.
Att känna sig lurad är smärtsamt. Att dessutom inse att det är ens eget fel gör inte saken bättre. Vi borde ju ha fattat att det inte var så bra som det verkade från början. Vi borde ha läst på bättre. En del drev ärendet vidare till Konsumentverket. De flesta av oss skämdes och betalade.
När det sedan äntligen var dags att lämna tillbaka den dyra bilen kom nästa käftsmäll. 20 000 kronor i straffavgift för att jag var några mil sen till den första servicen, som skulle ha skett innan bilen gått 1500 mil och inte bara inom ett år som jag hade trott. Det räckte alltså inte att hålla koll på tiden utan också på milen. Det stod någonstans i alla tusen papper.
Och så var det där med normalt slitage. Jag hade ju använt bilen. Jag hade parkerat i Coops trånga parkeringsfickor och åkt med fulla lass till återbruket titt som tätt. Jag hade kört på potthåliga gator och grusiga landsvägar och slirat i en och annan snödriva. Det hade blivit några små bucklor i plåten. Normalt slitage ville jag kalla det. Det ville inte bilfirman.
”Men bilen är ju helt sönderkörd” fick jag höra och så rök ytterligare åtskilliga tusen på lagning av en bil som jag inte ens ägde eller skulle fortsätta att köra.
Vem vågar ens använda en leasingbil när det närapå räknas som slitage att sätta sig i förarsätet?
Tyvärr har jag gått på fler nitar. Jag tecknade till exempel ett glasögonabonnemang hos optikern. Det verkade också så smidigt. Lockade med trygghet och fast månadskostnad. Så fort synen förändrades var det bara att byta glas. ”Och i din ålder kan det ju hända mycket med synen” som glasögonormen bakom disken sa så inkännande.
Så plötsligt stod jag där i butiken och skulle signera. Blå pilar blinkade stressande och manade mig att snabbt skriva under. Vem tar sig tid att läsa igenom ett långt avtal i mobilen när en säljare står och väntar?
Nu byter jag bågar en gång om året, vare sig jag vill eller ej, eftersom det ingår i priset, men i och med det förlänger jag också mitt abonnemang i ytterligare 24 månader.
Hur mycket allt egentligen kostar vågar jag inte räkna ut men jag har en stark känsla av att det hade krävts ett värre synfel än mitt för att det skulle löna sig. Men lite får det väl kosta om det ska vara enkelt och smidigt, intalar jag mig. Om vardagen ska flyta, måste kulorna rulla.
Det talas mycket om hur gamlingar blir lurade av falska telefonsamtal, bluff-sms, nätfiske och andra bedrägerier. Hur äldre knappar in sina bank-ID:n, lämnar ut kortnummer och pinkoder och hur de köper lotter och luras att lägga om tak trots att deras befintliga är fullt fungerande.
Det har varit en lättnad att tänka att sånt ändå inte drabbar mig. Riktigt så naiv är jag ju inte. Inte riktigt så gammal heller. Mig veterligen har jag heller inte råkat ut för någon bedragare i juridisk mening. Än. Det kanske är en tidsfråga. Den senaste tidens förhastade abonnemang har fått mig att betvivla mitt eget omdöme.
Men ärligt talat är det ju heller ingen som uppmanar en att gå hem och läsa igenom avtalen i lugn och ro.
Nu har jag hur som helst bestämt mig för att köpa loss min onormalt slitna bil. Den borde ju vara billig eftersom den är så sönderkörd. Först måste jag laga backkameran som plötsligt slutade att fungera och om det inte går på garantin vet jag inte vad jag tar mig till.
Det dröjer innan jag leasar en bil igen. Det var en förlustaffär från första stund. Det enda jag verkligen behöver är en tandvårdsförsäkring. Det var dyrt med kronorna jag numera har i käften (det här är faktiskt sant) i stället för de tänder som jag har gnisslat sönder i frustration över min egen dumhet.