Det verkar kanske helt förryckt. Vem kan tro på människan som art när en av oss precis har visat så fasanfulla prov på hur farliga vi människor kan vara och hur ondskefullt vi kan bete oss? Men samtidigt, när nyheten om skolskjutningen börjar sprida sig på tisdagseftermiddagen, vill de flesta av oss söka oss till varandra. Vi vill ringa våra kära och vi vill prata med kolleger. Till och med vi som klagat på trängseln i vårt smala kontor trivs i värmen tillsammans. Vi har ett behov av att ses och jag är så tacksam för att jag har mina arbetskamrater.
Dagen därpå möter vi eleverna. Flaggorna på halv stång. Frågor och funderingar. Är det skottsäkert glas i de stora fönstren? Vad händer om vi ska utrymma och alla ska springa nerför den stora trappan i hallen samtidigt? Vår stora, fina, öppna gymnasieskola! Är det farligt att vistas här?
Alla frågor går förstås inte att besvara men vi reder ut det vi kan tillsammans och det känns skönt att prata med varandra. Och jo, det finns nödutgångar och larm och ja, vi lärare har utbildats i PDV – pågående dödligt våld. Vi vet att vi ska hålla avstånd till faran, vart vi ska springa om vi kan och hur vi ska barrikadera oss om vi måste.
I dagarna gör niondeklassare i hela Sverige sina gymnasieval. Senast på tisdag ska ansökan vara inne. Det är mycket att ta ställning till för de 15-16-åriga hjärnorna där mycket snurrar ändå. Studieförberedande eller yrkesförberedande program. Plugga i Enköping eller pendla till Uppsala. Välja efter eget intresse eller följa kompisarna. Våga bryta normen. Veta vad man egentligen vill. Bara det är ju i det närmaste omöjligt.
Ska nu också niondeklassare vara tvungna att väga in säkerhetsaspekter när de väljer gymnasieskola? Ska pansarglas och säkerhetsvakter vara något som skolorna konkurrerar med i gymnasiekatalogen. Nej, nej, nej. Naturligtvis inte. Skolor är inte farligare än andra platser i samhället.
Tvärtom. Det är i skolan vi kan bli trygga genom att möta människor, föra samtal med varandra och få kunskap som ger perspektiv. Här kan vi desarmera desinformation och nagelfara konspirationsteorier. Det är i skolan det uppstår konflikter men det är också här det finns möjligheter att lösa dem och här vi tvingas lära känna personer som vi från början inte trodde vi skulle tycka om. Det är i skolan som det finns vuxna som kan se och fånga upp.
I mars är det fem år sedan vi stängde gymnasieskolorna under pandemin och bedrev undervisning på distans. I början jublade många elever och vi lärare tyckte nog också att det var ganska skönt. Men snart började det tära på oss och för många elever var det faktiskt en katastrof. Det var svårt att motivera sig för studier hemma på kammaren och måendet blev lidande av att inte ses eller bli sedd. Människor behöver människor. Det är inte hälsosamt att vara isolerad.
Därför är jag så tacksam för att jag har ett arbete där jag får vara bland människor hela dagarna och ingå i ett sammanhang där jag får känna mig behövd och där jag behöver andra. Jag har prövat andra branscher och haft spännande, roliga och kreativa jobb. En del med högre status. Men aldrig något som har känts så meningsfullt som att vara lärare. En känsla som blir ännu mer påtaglig när världen skakar och tryggheten rubbas.
En skolskjutning är alla föräldrars och lärares värsta mardröm och en attack på vårt samhälles själ och hjärta. De senaste åren har vi som arbetar i skolan tvingats leva med en beredskap för att något sådant faktiskt kan inträffa. Tanken har funnits i bakhuvudet som en svagt molande oro.
Nu har det värsta inträffat på Risbergska skolan i Örebro.
Nu riskerar oron att växa till rädsla. Nu riskerar vår blick att grumlas och öppenhet att ses som ett hot, om vi inte förmår att sansa oss. I den kommande politiska debatten lär vi höra röster ropa efter spärrvakter, röntgenbågar och flygplatssäkerhet på skolorna i Sverige.
Jag må verka naiv men jag tror verkligen inte att det är rätt väg att gå. En skola kan inte – och ska inte – vara en sluten värld med låsta dörrar. Jag tror inte för ett ögonblick att det skulle göra oss tryggare i grunden.
Människor kan vara farliga men rädsla och misstänksamhet är ännu farligare.