I mitt jobb som gymnasielärare i svenska och svenska som andraspråk umgås jag med 17-åringar hela dagarna. Just den här 17-åringen som dömts för mordet på en 27-åring i Fittja vet jag ingenting om. Jag känner honom inte.
Men jag känner många andra. Roliga, truliga, tysta, högljudda, morgontrötta, snacksaliga, ambitiösa, sportiga, slöa, målmedvetna eller alldeles vilsna ungdomar. De häller på sig parfym, äter berg av pannkakor i skolmatsalen och hinkar litervis med energidryck. Någon trimmar moppen, andra övningskör för bil. De är snart vuxna. Eller åtminstone myndiga. Har hela livet framför sig.
Det är på många sätt fantastiskt att jobba med unga människor. Att få ta del av deras tankar om framtiden, lyssna till deras resonemang om karaktären i en roman (fast de egentligen pratar om sig själva) eller läsa deras debattartiklar om ämnen som engagerar dem.
Det är på många sätt en ynnest.
Emellanåt får man höra mer än vad man bett om, då elever utvärderar den gångna helgens begivenheter eller planerar för den kommande. Det får man på köpet.
Det kan också kännas helt omöjligt. Att som gymnasielärare ha hundratals elever varje vecka, 32 i varje klass, som alla ska uppmärksammas, stöttas och utmanas. Elever som försöker att gömma sig men som samtidigt vill bli sedda. Elever som ska bedömas och betygsättas och helst också lära sig något. Som ska utvecklas till socialt fungerande vuxna och ansvarstagande samhällsmedborgare.
När jag på allvar tänker på vilket ansvar jag har som lärare får jag svindel. Jag tittar på de nya ettorna, som fortfarande blygt passar på varandra och som funderar över vilka de kommer att bli i det nya sammanhanget. Tänk om jag som lärare missar någons skörhet eller ensamhet. Tänk om jag säger något som sårar. Tänk om eleverna inte får de kunskaper de behöver.
Och tänk om de hamnar snett. De där stökiga och struliga, många gånger underbara men ack så enerverande eleverna, som inte lyckas prestera det som krävs utan får F i betyg och blir utan en gymnasieexamen. Frustrationen över att inte räcka till och den gnagande oron för att ett skolmisslyckande tippar eleven över kanten är något av det värsta att hantera som lärare.
Det händer att en elev plötsligt är borta. Först från lektionen, sedan från klasslistan. Kanske är hen kallad till förhör hos polisen, kanske flyttad till annan kommun, kanske blir hen senare dömd till sluten ungdomsvård. Och den oundvikliga frågan inställer sig: vad var det som gick fel?
Att allt yngre personer rekryteras till kriminella gäng i Sverige är fullkomligt förfärligt och det är lätt att tappa tron på människan när vi matas med rapporter om fasansfulla dåd och ser oskyldiga drabbas. Inte konstigt att vi blir rädda. Inte konstigt att vi ser oss om över axeln en extra gång. Det ligger nära till hands att ropa på strängare straff och hårdare tag i ren desperation. Lås in och släng bort nyckeln. Bevare oss och skydda samhället.
Men hur hårda tagen än är kommer en dag då straffet är avtjänat och en människa ska fungera i samhället igen. För att det ska bli verklighet behövs något mer. Då krävs en skola som tar sitt kompensatoriska ansvar på allvar.
Visst kan det vara lite tröttsamt att höra alla röster som gapar om att skolan (läs lärarna) ska lära barnen än det ena och än det andra. Det räcker inte med att eleverna lär sig att räkna, skriva, läsa, tala, diskutera, argumentera, utreda och analysera. De ska också bli psykiskt och fysiskt hälsosamma, de ska bli sexualupplysta, hållbara och källkritiska och häromsistens var det till och med några debattörer som menade att skolan borde undervisa i hundvett.
Överdrivet måhända men ändå. Jag välkomnar den tro på skolans möjlighet som dessa röster ger uttryck för. Jag kan inte tänka mig ett kraftfullare vaccin mot en kriminell livsstil än en välfungerande skolgång och godkända betyg, vilket också ger individen både självförtroende och framtidshopp.
Det är också positivt att allt fler börjar tala om vikten av tidiga insatser, om att gripa in så fort en ung människa visar minsta tecken på att vara på väg i fel riktning. Det finns beräkningar som visar att en gängkriminell person kostar samhället minst 23 miljoner kronor förutom enorma kostnader i form av mänskligt lidande.
Varje krona som satsas på skolan ger med andra ord tusenfalt tillbaka.