Är det konstigt att man sneglar över axeln, snabbar på sina steg och skyndar hem och stänger dörren. Är det konstigt att vi börjar misstro varandra?
Nej, inte alls underligt. Visst finns det mycket att vara rädd för. Men det finns inte mycket att vinna på rädsla, varken för oss som individer eller som samhälle. Vår rädsla gör oss till lätta offer för dem som vill göra politiska poäng av den genom att ställa människor mot varandra eller för dem som vill tjäna pengar på den. Hur många tusenlappar lägger vi inte på larm i våra hus till exempel?
Så gaska upp er, Enköpingsbor! Kliv upp ur upp självömkansträsket. Bli arga, upprörda och förbannade! Men försök att mota rädslan i grind.
En av mina förebilder är en man som heter Stig. Han är nästan 90 år och cool som få. Han brukar ströva omkring med en skräpplockare i centrala Enköping och snygga upp på parkeringar och i buskage. När han fått ihop ett tillräckligt stort lass cyklar han och tömmer på Återbruket. Han gör det inte för att han måste. Han behöver inga pantslantar. Han gör det för att göra vår stad lite vackrare, vilket är hedervärt i sig, och så pratar han med människor längs vägen.
Han slänger käft med kepsklädda ynglingar och lyssnar tålmodigt på tanter. Lika orädd för alla. Några killar som sitter utanför Westerlundska gymnasiet känner igen honom på långt håll och ropar glatt. Han har pratat med dem tidigare. Han har tagit sig tid.
Sannerligen en Stig att följa! Inte bara för andra 80-plusare.
Att gymnasieungdomar i stora gäng stjäl och stökar på Coop är bedrövligt. Det gör en besviken och ganska uppgiven. Men att vara rädd för dessa barn är bara dumt. De må se stora och kaxiga ut men de är faktiskt bara små skitungar. Det finns ingen anledning att undvika Coop, åtminstone inte av den anledningen. Tvärtom. Gå dit och visa hur man beter sig. Gå dit och var vuxen.
Och om du är pensionär och om det är onsdag kan du passa på att korsa Torggatan och äta lunch i skolmatsalen på Westerlundska gymnasiet. För 65 kronor erbjuds god mat i vacker miljö samt möjlighet att möta unga människor. På onsdag är det panerad fisk med kall sås. Dessutom serveras hummus, tapenade och andra röror, rostade rotfrukter, sallader, senapssill, ägg och nybakt bröd. Och som sagt, massor av 16-17-18-åringar att prata med.
Om de törs. Om du törs.
En mig närstående person brukar säga att vi har en plikt att säga till så fort någon exempelvis tränger sig före i kön eller släpper ett glasspapper på marken, allt för att upprätthålla något slags moral i samhället. Det är jobbigt förstås, lite pinsamt att säga till, för vem vill vara sådan, men min vän har en poäng. Det är bättre att konfrontera på plats än att bygga upp ilskan inombords. Och det är absolut bättre att prata med människor än att bara blänga eller att köra på deras smalben med kundvagnen.
Så skärpning! Sluta att muttra och puttra och klaga i kommentarsfält. Gå ut och huttra istället. Fyll gator och torg med vuxna. Ta tillbaka stadsrummet.
Lätt för dig att skriva, hör jag genast någon invända. Gör något själv, i stället för att sitta där på din kammare och tycka. Jag håller med. Vi måste hjälpas åt. Jag kan också släppa tevekontrollen och promenera genom centrum lite oftare. Och så har jag ett par förslag:
Förbättra belysningen på allmänna platser så att vi vågar möta blicken på människor vi möter. Jag kan väl inte vara den enda som tar bilen i stället för bussen för att slippa ta en mörk väg till busshållplatsen. Mer lyktor och lampor tack!
Skippa telefonförsäljning och möt kunderna på plats i butik. Jag har själv flera färska exempel på bilförsäljare som verkar ointresserade av mig som kund i butiken och hänvisar till en sajt eller ber att få återkomma på telefon. Har digitalisering och förändrade konsumtionsmönster lett till att försäljare har svårt att prata med människor öga mot öga?
Jag tror att vi måste anstränga oss för att inte låta rädslan för andra människor begränsa oss.
Men vad gör vi med den stora skräcken då, att kriget kommer eller att jorden går under? Hjälper ett hej mot klimatångest? Kanske. Är vi inte rädda för varandra ökar åtminstone chansen att vi vill vara rädda om varandra.
Det räcker inte med Stig. Den ensamme hjälten finns bara på film. I verkligheten uträttar vi stordåd tillsammans.