Polisen bör prioritera verkliga problem, som urartad organiserad brottslighet och dödsskjutningar. Att slösa resurser på icke-existerande problem kopplade till jakt, sportskytte och vapensamling borde inte stå på agendan.
Men icke. Det verkar i vissa delar av Myndighetssverige finnas en ambition att sätta åt jägare och sportskyttar. I nya föreskrifter från Polisen och i implementeringen av EU:s vapendirektiv har det märkts en strävan att krångla till det för ägare av legala vapen. Kanske är det de många grova vapenbrotten som anses helga medlet – att lägga ut byråkratins våta kvävande filt över mycket som har med skytte att göra.
Problemet är dock att det inte går att få bort blodiga uppgörelser i betongdjungeln genom att göra livet surt för jägare och sportskyttar. De vapen som används i brottslighet är främst insmugglade från Balkan, det rör sig inte om älgstudsare eller salongsgevär som stjäls eller på annat sätt försvinner in i ljusskygga verksamheter. Enligt en studie från Handelshögskolan i Stockholm (2015) är faktiska vapenstölder mycket ovanliga i såväl absoluta tal som i relation till antalet vapenägare och antalet bostadsinbrott. Hypotesen att det skulle finnas ett läckage, från kategorin legala vapen till illegala, håller därmed inte.
Ändå motarbetas aktivt laglydiga jägare och sportskyttar, främst av Polismyndigheten. Det senaste på den fronten är att Polisen vill utvidga begreppet skjutbana, så att det kan omfatta tillfälliga skjutplatser. Att en jägare går ut i skogen och provskjuter eller övar med sin bössa, precis som har gjorts i alla år, ska plötsligt byråkratiseras och krånglas till.
En som har uppmärksammat hotet mot skytteverksamheten är riksdagsledamoten Sten Bergheden (M). I maj i år beskrev Bergheden, i en skriftlig fråga i riksdagen, att det inte finns några problem med skytte i terräng som kan föranleda det nya förslaget från Polisen. I stället handlar det, skriver Bergheden; ”om att polisen, genom att konstruera nya begrepp (tillfällig skjutbana) försöker expandera sina befogenheter till områden som den tidigare inte har haft med att göra.”
Att myndigheter tar ut svängarna märks även på andra sätt. I processen kring att implementera ändringarna i EU:s vapendirektiv har regeringen försökt att driva igenom strängare regler i Sverige än vad EU kräver. Återigen är udden riktad mot de jägare, sportskyttar och vapensamlare. En märkvärdighet i den processen är att det senaste förslaget till implementering av vapendirektivet sändes ut till färre remissinstanser än tidigare. Bland annat fick inte Försvarsmakten vara med, trots att den i allra högsta grad är berörd. Samma begränsade skara av remissinstanser användes vid den nu aktuella remissen om inskränkningarna av skytte i terräng. Och att inte höra alla som berörs strider mot en lång och stolt traditionen av öppenhet i svensk lagstiftningsprocess.
Det är inte jägarnas eller sportskyttarnas vapen som ska jagas, utan gängens insmugglade illegala vapen.