Många kommuner betalar för ordningsvakter på grund av att Polisen inte kan garantera tryggheten och ordningen på allmän plats. Polisens Nationella operativa avdelning, Noa, ser nu den modellen som lösningen för landet i sin helhet.
Noa har i en intern promemoria kallad ”Analys av kärnverksamheten mot 2024” kommit fram till att det kommer att råda polisbrist hela vägen fram till 2024 (SvD 23/6). Mats Löfving, chef för Noa, säger till Sveriges Radio att det kommer att saknas 2 500 poliser. Störst brist kommer det att vara på poliser i yttre tjänst, så kallade områdespoliser.
Lösningen som Noa ser framför sig är bland annat att civila ordningsvakter ”på̊ ett så bra sätt som mo↔jligt kompletterar polisens ordningsuppra↔tthållande och trygghetsskapande arbete”. Det är svårt att tolka det på annat sätt än att vakterna ska utföra polisens uppgifter.
Skulle regeringen acceptera denna nyordning är det en kapitulation inför omständigheterna och i praktiken ett erkännande att man inte klarar av att styra landet. Det är inte ordningsvakter som ska utföra polisarbetet, det ska poliserna göra. Ger man upp den distinktionen blir det svårt att gå tillbaka till den gamla ordningen. Resurser behövs alltid någonstans och varför inte satsa på det i stället?
Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att det inte är tillräckligt att satsa på Polisen. Ska Sverige fungera måste hela rättskedjan samspela. Polis, åklagare, domstolar och kriminalvård måste helt enkelt matcha varandra. Satsar man bara på Polisen kommer till exempel inte åklagarna att hinna med den ökade tillströmningen av ärenden.
Cheferna vid fyra av landets största tingsrätter varnade på DN debatt (18/6) för att polissatsningen kan omintetgöras om inte också domstolarna får ökade resurser. Sedan dess har domare vid åtskilliga tingsrätter gått ut i lokalpress och gett understöd till bilden som presenterades i DN.
Domstolarnas utmaningar speglar Polisens. Brottsligheten blir alltmer organiserad och komplicerad vilket också får till följd att rättegångarna blir längre. Fler längre mål innebär naturligtvis att färre mål hinns med. Antalet brottmål med häktade har också ökat vilket ställer krav på att det inte får ta för lång tid innan rättegången hålls vilket också leder till att andra mål måste läggas åt sidan.
Utan en rimlig balans mellan rättskedjans ingående delar spelar det ingen roll hur många poliser det finns. Förtroendet för staten och för rättsapparaten kommer att minska eftersom systemet då inte kan generera den rättvisa som medborgarna har rätt att kräva av staten.
Det är förståeligt att kommuner anlitar ordningsvakter när Polisens statliga resurser inte räcker till, men det är oacceptabelt att göra det till en landsomfattande huvudregel. Och alla satsningar på Polisen måste åtföljas av budgetökningar för åklagare och domstolar.
Förmodligen finns de kommande åren inget utrymme alls för satsningar utanför statens kärnuppgifter. Om regeringen inte accepterar detta lär historiens dom bli hård.