Vad som ligger på tallriken är mer än mat. Det finns en geografisk tillhörighet i rätter som pitepalt, saffranspannkaka, isterband, grynkorv och nävgröt. Och vilka rätter som associeras med ett område finns det ofta en logik kring. Människor har ätit vad som har funnits att tillgå – som Mälargös, Vänergös eller Vätternröding.
Men vad händer om geografiskt kopplade livsmedel förlorar sin förbindelse till platsen där de har formats? Den frågan har blivit aktuell efter att mejerijätten Arla har beslutat att flytta tillverkningen av Boxholms ost från Boxholm i Östergötland. Osten ska i stället tillverkas i Östersund. En stad som ironiskt nog tidigare i år fick uppleva att produktionen av messmör flyttade från det som har kallats messmörets huvudstad till Haninge, utanför Stockholm.
Att livsmedel som associeras med en särskild plats flyttar är dock relativt vanligt. Den småländska Åsedaosten tillverkar Arla sedan flera år i Danmark på dansk mjölk. Västerviks senap produceras i Eslöv. Och Slotts senap flyttade för flera år sedan från Uppsala och Sverige.
Flyttcirkusen kan vara ett uttryck för två saker. Antingen att konsumenterna inte är beredda att betala för att livsmedel behåller sin geografiska förankring. Eller så handlar det om att livsmedelsföretagen vill åt de mervärden som ett varumärke ger utan att vilja ha de merkostnader som kan vara associerade med att behålla en mindre produktionsenhet. Men oavsett anledning är händelserna något av ett underkännande av den politiska idé som finns kring svensk livsmedelsproduktion och lantbruk – att svenskproducerad mat har ett mervärde som konsumenterna är beredda att betala för.
Samtidigt – vad betyder det mer konkret att ett livsmedel flyttar? Möjligen kan det påverka smaken. Exempelvis hävdar mejeriet som tillverkar Västerbottensost att den populära osten bara kan tillverkas på det lilla mejeriet i Burträsk. Men ingen vet varför.
En annan sida av att livsmedelstillverkning flyttar är att det påverkar den lokala identiteten. När livsmedel rycks bort från en plats försvinner inte bara arbetstillfällen utan också ett band mellan generationer. En som har fångat det fenomenet är östgöten Sven Otto Littorin (M), som tidigare var arbetsmarknadsminister. Han har reagerat mot Arlas planer på att flytta tillverkningen av Boxholms ost: ”Jag är uppvuxen med de här ostarna. Det är barndomsminnen för mig.”, sade Littorin till SVT Öst (19/10).
I fallet med ostar är det också mycket mer än själva mejeriet som kan vara viktigt – historiskt har produktionen inkluderat en hel bygd. Korna går på beten och äter den speciella lokala sammansättningen av gräs och örter, som i sin tur har påverkats av marken. Djuren och mjölken tas om hand av lokal arbetskraft.
Det sägs att vi blir vad vi äter. Så kanske blir vi rotlösa av förflyttad ost. (SNB)