Nationalmuseum är Sveriges kollektiva bildminne. Och grunden till det som i dag är Sveriges största konstmuseum lades redan av Gustav Vasa på Gripsholms slott.
Även om Nationalmuseum för många är den magnifika byggnaden mitt emot slottet i hjärtat av Stockholm samlar museet viktiga delar av hela landets historia och identitet. I samlingarna finns norrlandsmålare som Helmer Osslund och Nils Nilsson Skum representerade. Där finns den store rokokoarkitekten Carl Hårlemans ritningar till ombyggnad av Linköpings domkyrka. Minnestallrikar med motiv från Vetlanda samsas med målningar av John Bauer, David Klöcker Ehrenstrahl och Alexander Roslin. Även viktiga porträtt finns där, som Richard Berghs målning av Gustav Fröding. Eller två avbildningar av Selma Lagerlöf, den ena signerad Carl Larsson och den andra Hanna Pauli.
Att räkna upp allt i samlingarna låter sig inte göras, det finns 679 000 föremål. Det gör också att endast en bråkdel av föremålen kan visas för allmänheten i Nationalmuseums lokaler som hösten 2018 ska öppna efter en omfattande renovering. Samma lokaler på Blasieholmen som när de stod färdiga år 1866 var en av världens första offentliga konstmuseum. Vid den tiden fanns en laddning kring placeringen – ”byggnadens läge blir som en symbolisk förflyttning, från ett kungligt till ett nationellt konstmuseum”, står det på Nationalmuseums hemsida.
Även nu har byggnadens läge en symbolisk laddning – men nu handlar det om att hyran sätts därefter. Statens fastighetsverk som äger och förvaltar huset har uppdraget av staten att ta ut marknadsmässiga hyror, som om det vore en vanlig affärslokal.
Att specialfastigheter – som museer och universitet – ska betala marknadsmässiga hyror skapar en omotiverad rundgång av statliga medel. Det enda som gör det begripligt är om det finns en ambition att ge sken av att det ges större anslag till kultur och forskning än vad som sker. För resultatet är att den höga hyran tar en allt större del av anslaget i anspråk och hotar institutionernas kärnuppdrag.
När Nationalmuseum flyttar tillbaka in i byggnaden Nationalmuseum är det med en hyra som höjts från 15 miljoner kronor till 80 miljoner kronor. Det ska betalas med ett årligt anslag på totalt 130 miljoner kronor. Om inte anslaget höjs med hyran blir situationen ”ohållbar”, enligt museichef Berndt Arell.
Och hyreskostnaderna drabbar fler museer. De samorganiserade men enskilt lokaliserade Medelhavsmuseet, Etnografiska museet och Östasiatiska museet har drabbats hårt av lokalkostnaderna och det används i sin tur av ledningen som skäl för att sätta samlingar i magasin och flytta verksamheterna.
I Nationalmuseums fall riskerar den höjda hyran leda till att bygganden äter ut samlingarna. Om sedan allt mindre resurser kan läggas på samlingarna minskar Nationalmuseums roll som hela nationens museum. Det kollektiva minnet för hela landet glöms bort. Kvar blir en degraderad institution med en fin, specialanpassad lokal i Stockholmsområdet. Vem ska hyra den sen?