Det är inte längre självklart att hålla en begravningsceremoni för den som har dött. Andelen direktkremeringar, som det kallas, har sedan år 2000 stadigt ökat med knappt fyra procentenheter till 5,7 procent 2016, enligt Sveriges begravningsbyråers förbund. Det är fortfarande en liten andel, men ökningen visar på en tydlig förändring i samhället.
Det är ingen nyhet att Sverige blir allt mer sekulariserat. En effekt av det är att Sverige förra året fick sin första neutrala begravningsplats i Borlänge, och diskussioner förs även i Järfälla om att anlägga en sådan även där. En neutral begravningsplats är inte bara till för icke-religiösa, utan också för bekännare av vilken religion som helst. För att upprätthålla detta får inga religiösa symboler finnas på begravningsplatsen.
Men döden är fortfarande ett faktum, också för den som inte är religiös. Även om en begravningsceremoni inte är nödvändig för den dödes skull fyller den fortfarande en funktion för anhöriga som vill bearbeta sin sorg. Men det stigande antalet direktkremeringar kan tyda på att även det behovet minskar.
Orsaken till att begravningsceremonin väljs bort varierar. Det kan bero på att de anhöriga inte kan komma överens om hur begravningen ska se ut, att den döde själv har begärt att direktkremeras, eller att de närmast anhöriga har en dålig eller för svag relation till den döde för att vilja anordna en begravning. Det kan hända att den anhörige inte ens känner till dödsfallet när socialtjänsten ringer upp.
Historier om äldre som lever i ensamhet återkommer titt som tätt. För dessa personer är det inte så konstigt att deras anhöriga inte heller bryr sig om dem efter att de dött. Det behöver inte bero på att yngre släktingar struntar i de äldre. Tvärtom är det ofta helt naturligt att en person som levt väldigt länge redan har förlorat sina närmaste och inte har någon relation till de personer som socialtjänsten kontaktar efter dödsfallet. Ingen får påtvingas en relation, varken med släktingar eller med någon annan.
Vi bryr oss inte längre om våra medmänniskor, sägs det ibland. Det enda som är viktigt är den egna vinsten och den personliga lyckan. Men detta är ju precis vad det svenska välfärdssamhället har strävat efter; individen ska kunna falla tillbaka på samhället och inte behöva förlita sig på familjen. Det betyder inte nödvändigtvis att vi bryr oss mindre om varandra, men vi räknar med att det offentliga ska göra grovjobbet – inte minst för att vi betalat en stor summa för det. Det är ändstationen för det statsindividualistiska samhället.
Att anhöriga plötsligt börjat säga nej till begravningsceremonier kan ses som en konsekvens av att plikten att ta hand om familjemedlemmar har flyttats från släkten till staten. Och grejen med staten är att den inte är medmänsklig.