Den 28 oktober 1981 vändes världens blickar mot Sverige. Enligt krigsdagboken kom telefonsamtalet klockan 09:54. En fiskare ringde in och berättade att det stod en ubåt på grund i Karlskrona skärgård. Mitt i militärt skyddsområde.
Först ville nog inte Försvarsmakten tro inringaren. Men när ett fartyg från den svenska marinen nådde platsen kunde de konstatera att det verkligen fanns en ubåt – och den gick under sovjetisk örlogsflagg. Grundstötningen av ubåten, känd som U 137, hade dock skett redan kvällen innan, den 27 oktober. Och därför hade sovjeterna hunnit agera redan innan svenskarna upptäckt inkräktaren.
Spaningsplan från F13 i Norrköping noterade under dagen sovjetiska fartyg på väg mot Sverige. Och vid niotiden på kvällen gick en sovjetisk bärgningsstyrka, ledd av två robotbeväpnade jagare, mot den svenska territorialgränsen. Mot dem stod Blekinge kustartilleriförsvar, som nervöst följde flottstyrkans framryckning.
När sovjeterna hade 700 meter kvar till den svenska gränsen gav den operativa chefen vid kustartilleriet en skriftlig order om att eldledningen skulle övergå i hoppfrekvens – en funktion som bara fick användas i krig. Kort efter det stannade den sovjetiska styrkan, precis vid gränsen till svenskt territorialvatten. Kanske visade kustartilleriets övergång till krigsfunktion att Sverige menade allvar.
Händelseutvecklingen kring U 137 var dock inte över. Under dagarna som följde skulle kärnvapen upptäckas och statsminister Thorbjörn Fälldin beordra överbefälhavaren att hålla gränsen.
Händelsen manar också till eftertanke i dag, inte minst sedan uppgifterna om en eventuell ubåt i Stockholms skärgård i somras nyligen blev kända. För hur väl rustat är Sverige för att möta en incident som liknar den som inträffade i Karlskrona skärgård år 1981? Eller för att formulera frågan på ett annat sätt – vilken beredskap finns för att klara en situation där landet står ensamt mot en främmande makt?
Att Sverige – som vid U 137:s grundstötning – hamnar i en situation där det är osäkert om det går att få stöd från andra länder verkar inte vara ett scenario som det tas särskilt mycket höjd för i den säkerhetspolitiska debatten. De risker som målas upp är snarare att Sverige kan dras in i en redan befintlig konflikt. Och i sådana scenarier verkar det förutsättas att Nato inom kort kan komma till undsättning – inte minst för att säkra Gotland, som har ett strategiskt läge i Östersjön.
Om det däremot inträffar en incident som snabbt kan eskalera och bli allvarlig för Sverige – men som inte andra länder vill blanda sig i – är det mer osäkert hur väl Sverige förmår att hävda sig. Om det skulle stå en främmande ubåt på grund på behörigt avstånd från det i södra Östersjön strategiskt viktiga Gotland, som utanför Luleå, Västervik eller Göteborg, hur skulle det hanteras? Har Sverige – som inte är medlem i Nato och därmed inte kan förutsätta hjälp – förmågan att hålla gränsen och freda territoriet? (SNB)