Den som pluggar på högskola eller universitet i Sverige får relativt mycket studietid att disponera på egen hand. Studenter som använder den tiden effektivt kan då belöna sig med mer fritid, men det finns också många som behöver handfast stöd i sina studier. För dem finns hjälp i form av exempelvis språkstöd på lärosätena, något studenter själva måste söka upp. Under sommaren har det dock framkommit att regeringen inte tycker att den handledning som finns är tillräcklig.
När läroverken stod nästintill tomma i juli passade ministern för högre utbildning och forskning Helene Hellmark Knutsson (S) på att smyga in ett nytt lagförslag. Förändringen skulle då innebära att universitet och högskolor är skyldiga att ge studenter stöd under hela utbildningen. Förhoppningen är då att fler personer med fler bakgrunder ska fullfölja sin utbildning.
Strax efter Hellmark Knutssons besked, som fick hård kritik från universitetsvärlden, kom rapporter om att studenter i historia har för dåliga kunskaper i svenska och engelska. Detta tvingar universitetslärarna att lägga tid på språkundervisning istället för det kursen faktiskt handlar om. Det är tydligt att dessa studenter inte borde ha blivit godkända på gymnasiet till att börja med, vilket den högre utbildningen, dess personal och inte minst studenterna själva får ta konsekvenserna för.
Enligt regeringen ska det alltså höra till universitet och högskolors uppdrag att stötta studenter så att dessa genomför en utbildning de annars skulle hoppa av. På pappret innebär det inte att universitetslärare ska sänka nivån, men det är den faktiska konsekvensen av en sådan lagändring. Även högre utbildning faller alltså i den kedjereaktion som grundskolans brister har orsakat.
Och fallet började för ett tag sedan. De senaste åren har universiteten i Uppsala och Lund samt Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm, som är de tre bästa i Sverige, sjunkit stadigt på brittiska QS universitetsvärldsranking. Det handlar alltså inte om en global försämring av högre utbildning, utan om att Sveriges politiker och universitet valt att prioritera kvantitet framför kvalitet.
Det grundläggande problemet ligger alltså inte i den högre utbildningen, även om det nya lagförslaget är oroande. Nackdelen med att förlita sig på att grundskola och gymnasium sätter betyg efter faktiska kunskaper är att de inte alltid gör just det. Och nu är det problemet allt mer utbrett.
De problem som nu har nått upp till högskolor och universitet måste lösas innan de kommer dit, på grundskola och gymnasium. En elev som inte uppfyller kraven för godkänt ska inte heller få det. De lärare som ger glädjebetyg gör sina elever och högskolan en björntjänst. Någon måste säga stopp, och det långt innan problemet når högre utbildning.