Stödet till kommuner för ökat bostadsbyggande var tänkt som en lösning på bostadsbristen för nyanlända. På grund av vad som verkar vara rent slarv har pengarna dessvärre inte gått fram. Riksrevisionen kritiserar nu utformningen av stödet som uppenbarligen inte levt upp till förväntningarna.
Stödet har omfattat 1,4 till 1,8 miljarder kronor per år, och togs bort i M-KD-budgeten som klubbades igenom i vintras. Satsningar kan alltid slå fel, politik är ett hantverk och inte en vetenskap. Just därför är det viktigt att följa upp satsningar för att säkerställa att statens begränsade resurser inte kastas i sjön.
En av orsakerna till missen är enligt Riksrevisionen att ingen tydlig öronmärkning följde med pengarna. Kommunerna hanterade därför pengarna mer som ett allmänt stöd. Säkert ett välkommet tillskott i många ansträngda budgetar ute i landet, men inte ändamålsenligt. Det blev dessutom så att de kommuner som i högre grad sökt bidraget har varit kommuner med lägre mottagande av nyanlända.
En annan orsak till misslyckandet var att det varit svårt för den enskilda kommunen att förutse hur stort belopp man skulle få beviljat. Tidpunkten för beviljandet har även infunnit sig sent på året, vilket försvårat planeringen än mer.
Det som däremot har varit en välkommen effekt av stödet är att kommunerna uppdaterat sina riktlinjer för bostadsförsörjning. Detta är kommunerna dock bundna av lag att göra och det bör inte krävas att staten ger ut miljardbelopp för att så ska ske.
Med samma pengar skulle staten ha kunnat fördubbla budgeten för Åklagarmyndighetens eller Försvarets internationella insatser. Att regeringen, efter migrationskrisen 2015, ansåg det viktigt att bistå kommunerna i jakten på nya bostäder är förståeligt. Inte minst då det är staten som orsakade den plötsliga ökningen av antalet invånare. Men man borde ha varit mån om att se till att stödet faktiskt gick till att bygga fler bostäder.
Riksrevisionen kommenterar i sin rapport att det helt saknades förutsättningar att följa upp stödet. Det fanns inget krav på återrapportering, och varken Boverket eller regeringen har planerat för någon uppföljning. Revisionen ger därefter rekommendationer i punktform inför nästa riktade stöd till kommuner. Punkterna handlar om att man först bör göra en analys av behovet, sedan anpassa utformningen till hur kommunernas budgetprocess ser ut och sist, men inte minst, ange villkor för hur stödet ska användas.
Att denna typ av självklara rekommendationer ens ska behöva förmedlas till en regering är anmärkningsvärt. Hela förfarandet är ett sorgligt exempel på att respekten för skattebetalares pengar inte är särskilt stor.