Den som nyligen har vänt sig till ett apotek för att hämta ut litium har med stor sannolikhet fått vända hem med oförrättat värv. Preparatet används för att stämningsstabilisera människor med bipolär sjukdom. Att det inte går att få tag på kan få ödesdigra konsekvenser för många.
Den som lider av bipolär sjukdom drabbas av maniska och depressiva perioder. Under dessa fungerar han eller hon inte som i vanliga fall. De depressiva faserna är förstås särskilt farliga och det är en sjukdom med potentiellt dödlig utgång. Det är dock långt många fler substanser än litium som har restnoterats, det vill säga tagit slut hos leverantören, på senare tid. 2015 anmäldes 148 restnoteringar. 2017 hade antalet krupit upp till 300 och i fjol landade det på inte mindre än 680 restnoterade preparat, alltså en fyrdubbling jämfört med 2015.
Restnoterade läkemedel kan finnas i lager på apoteken, har man tur behöver man därmed inte drabbas. Och i många fall kan det finnas likvärdiga preparat att tillgå i stället. Men det händer också att det tar slut hos apoteken utan att det finns något alternativ.
Detta inträffar för alla sorters preparat. I januari 2018 var Levaxin restnoterat. Det används ofta för att behandla en brist på sköldkörtelhormon i kroppen. Det är ett läkemedel som används dagligen av nära en halv miljon människor i Sverige. I maj i år försvann återigen Vanquin, medlet mot springmask, från apoteken. I en krönika på Expressens ledarsida (3/5) noterade Sanna Rayman att preparatet faktiskt under det gångna året oftare varit restnoterat än tillgängligt.
Hur kan detta vara möjligt? För såväl litium som Vanquin hänvisas till råvarubrist, i det senare preparatets fall det verksamma färgämnet pyrvin. Trots att det var stört omöjligt att få tag på i Sverige påpekade Rayman att pyrvin fanns i överflöd på finska nätapotek.
De ökade restnoteringarna av läkemedel i Sverige beror på ett systemfel. Omregleringen av apoteksmarknaden har varit bra på flera sätt, framförallt då den har ökat apotekens tillgänglighet. Men en av bristerna med den nya ordningen är att systemet är alltför decentraliserat. Det finns inte längre någon aktör som har ansvar för strategisk lagerhållning av läkemedel, något som tidigare sköttes av Apoteket. Företagens marginaler för lager är väldigt små, de kan helt enkelt inte hålla stora lager. Dessutom blandas inte längre läkemedel på apoteken, ett av skälen till att det faktiskt krävs apotekare.
När mediciner inte finns på apoteken i den här utsträckningen minskar till sist tilltron till systemet. Lösningen är dock enkel, ge Apoteket i uppgift att sköta central lagerhållning av viktiga och volatila läkemedel som det är mer sannolikt att det ska uppstå en brist på. Möjligen ska även ansvar för att centralt kunna blanda läkemedel också ingå.
De rödgröna partierna kritiserar gärna apoteksreformen, men gör ingenting åt uppenbara brister i vad som faktiskt är en reform som har ökat livskvaliteten för många människor. Varför inte lösa det?