Att det krävs omedelbara förändringar för att få rätsida på kriminaliteten verkar bli en allt vanligare uppfattning. Nyligen var riksåklagaren Petra Lundh ute med en kravlista på åtgärder för att stävja brottsligheten (SvD 11/9). Listan innehåller bland annat förslaget att utreda anonyma vittnen.

Parallellt sitter alla riksdagspartier utom Sverigedemokraterna i samtal på samma tema: Hur hantera den organiserade kriminaliteten? Bland partierna i riksdagen har Liberalerna, Kristdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna öppnat upp för att pröva anonyma vittnen.

I ett läge där den politiska stämningen blivit alltmer desperat är det lätt att beslutsfattarna rusar i väg, i sin iver att framstå som handlingskraftiga. Att vilja pröva anonyma vittnen är nämligen inte vilket förslag som helst. Det är att gå ifrån en av de mest fundamentala idéerna i västerländsk rättstradition.

Att en åtalad vet vem som för fram anklagelser och uppgifter är en grundbult i den balans som ett rättsfall vilar på. När undantag börjar göras från den principen går man mot en annorlunda rättsordning.

Ett system med anonyma vittnen för osökt tankarna till Franz Kafkas roman Processen. ”Någon måste ha förtalat Josef K, ty utan att ha gjort något ont blev han häktad en morgon”, inleds boken. I ett rättssystem med anonyma vittnen kan åtal baseras på uppgifter som lämnas av egenintresse, men vars motiv är svåra att upptäcka eftersom de avläggs anonymt.

I oktober 2018 väcktes stor uppståndelse när industrimannen Karl Hedin häktades misstänkt för jaktbrott. Åklagaren talade då om att uppgifterna mot Hedin kom från ett anonymt vittne. Allt eftersom tiden fortskred visade det sig att uppgiftslämnaren var gift med en av de medåtalade. En uppgift som är vikt för försvaret att känna till, då vi har en rättsordning där även vittnen och deras motiv kan granskas.

Att anklaga någon på vaga grunder – ibland utanför rättsväsendet – och få stort gehör för det är dessutom en metod som blivit alltmer gångbar. När Metoo-vågen sköljde över världen hösten 2017 var det startskottet för en ordning där anklagelser började betraktas mer som vittnesmål. Majoriteten av de kvinnor som berättade om övergrepp gjorde det antagligen för att visa på problematikens omfattning. Men att det också öppnade upp för att falska anklagelser och att påståenden togs för sanningar går inte att förneka.

Den sociala kostnaden det innebär att anklagas för ett brott är stor och svår att reparera. Varje enskilt fall där en person anklagas anonymt kan öppna upp för en potentiell rättsskandal. Ska vi leva upp till att det är bättre med tio skyldiga fria än en oskyldig dömd är det därför svårt att förespråka anonyma vittnen.

Att flera partier nu vill pröva en sådan ordning tyder alltså inte på handlingskraft – utan på en bristande känsla för vad som är rätt.