Arbetsförmedlingen har gjort enorma framsteg med att förbättra etableringsuppdraget, konstaterar myndigheten i sin slutrapport (31/10). Arbetet med att genom utbildning och andra åtgärder förbereda nyanlända för arbetslivet har gått framåt, vilket också lett till att fler och fler för varje år går vidare till både studier och arbete. Men det visar sig att rapportens optimism har lite med verkligheten att göra.
Arbetsförmedlingen redovisar att i september var 43,7 procent av de nyanlända som har avslutat etableringsprogrammet i arbete eller studier inom 90 dagar. Problemet är att dessa arbeten till större delen utgörs av anställningar som är helt eller delvis subventionerade av staten, såsom extratjänster. Andelen som fått riktiga arbeten med riktiga löner ligger kvar på sju procent – en siffra som torde dämpa Arbetsförmedlingens optimism.
Att en alltför stor del av anställningarna utgörs av de subventionerade extratjänsterna erkänns också som ett problem av Arbetsförmedlingen. I rapporten målar myndigheten upp utmaningen att dessa jobb i sin tur ska leda vidare till riktiga, så att nyanlända faktiskt kan försörja sig själva utan statliga bidrag i olika förklädnader.
Men Arbetsförmedlingen väljer ändå, trots vetskapen om den betydligt dystrare verkligheten, att framställa insatserna i etableringsuppdraget som en framgångssaga av stora mått. När Malin Blomgren, myndighetens etableringschef, får frågan av SR försvarar hon sig med att det för de nyanlända själva inte spelar så stor roll vilken typ av anställning de får (1/11). Så länge de före detta arbetssökande är nöjda är allt frid och fröjd, tycks Blomgren mena.
Fokus på att glädja de arbetssökande, oavsett hur det sker, hör eventuellt samman med Arbetsförmedlingens pågående ”förnyelseresa”, som ska gå i mål 2021. Förnyelsen handlar bland annat om ökad digitalisering och tillgänglighet, vilket i sig är rimligt. Dessvärre tycks strävan bort från fyrkantighet och ineffektivitet ha stigit myndigheten åt huvudet. Blomgrens resonemang vittnar bland annat om att benämningen av arbetssökande, och även arbetsgivare, som myndighetens kunder har anpassats till begreppets mer företagsmässiga betydelse. Detta trots att tjänsterna är skattefinansierade och frivilligheten att gå till Arbetsförmedlingen är högst begränsad.
Om förnyelseresan har lett till att Arbetsförmedlingen har börjat se sig mer som ett företag än en myndighet är det kanske inte så konstigt att man i slutrapporten överdriver framgångarna med etableringsuppdraget för att tillfredsställa ägaren, staten, samt få ett allmänt gott anseende. Problemet är att detta står i direkt motsats till vad myndigheten egentligen ska göra, nämligen att presentera en ärlig bild av verkligheten och effektivt hjälpa så många som möjligt till riktiga arbeten. Löner fria från subventioner leder garanterat till ännu nöjdare nyanlända, samtidigt som samhället i stort vinner på det. (SNB)