Det är den största järnvägssatsningen i modern tid, skröt infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) när han den 4 juni presenterade regeringens nationella plan för infrastrukturen mellan 2018 och 2029. Men ekvationen går inte ihop, i synnerhet om även de utlovade höghastighetstågen ska klämmas in i planen.
Sammanlagt är det uppåt 700 miljarder kronor som ska gå till upprustning och nybyggnation av vägar, farleder och järnvägar de närmaste tio åren. Bland de större satsningarna märks delen av Norrbotniabanan mellan Umeå och Skellefteå, en utbyggnad av Sydostlänken och en utökning till fyra spår mellan Stockholm och Uppsala. Några större vägprojekt finns dessvärre inte med i bilden.
Många boende längs de sträckor som nu utlovas en bit av kakan gläds säkerligen. Men ser man till helheten är det uppenbart att planen inte går ihop. Enligt klassisk socialdemokratisk modell lovar regeringen allt till alla precis innan ett val. Tidigare vallöften med osäker finansiering, såsom höghastighetsjärnvägen, talar man däremot tystare om.
Som så ofta med statliga infrastrukturprojekt riskerar slutnotan att bli mycket högre än vad politikerna först hade tänkt sig. Riksrevisionen beräknade år 2011 att Botniabanan blev 140 procent dyrare än planerat. Detta samtidigt som även restiden blev längre än utlovat.
Nu riskerar regeringen att upprepa samma misstag, men i långt mycket större skala. Ett bättre tillvägagångssätt hade varit att budgetera och slutföra varje enskilt projekt vart för sig. För att på så vis undvika att kostnaderna skenar helt okontrollerat.
Det krävs uppenbarligen bättre infrastruktur – de tåg vi redan har stannar för värme, kyla och för fallande löv – och under första halvan av 2018 har det varit nästan lika många växelfel längs järnvägen som under hela förra året. Men det som regeringen nu presenterar saknar täckning och osar valfläsk.
Ett av regeringens viktigaste vallöften, och troligtvis en nyckelfråga för att hålla ihop koalitionen med Miljöpartiet, är att bygga en särskild höghastighetsjärnväg. Ett utopiskt projekt som lär äta upp alla andra infrastruktursatsningar inom överskådlig framtid.
Satsningen lär dock inte bli det alexanderhugg som Miljöpartiet har tänkt sig. Tvärtom låser det offentliga resurser i ett projekt med tveksam klimatvinst. I bästa fall kommer vi att kunna åka tåg mellan Göteborg och Stockholm på två timmar i stället för dryga tre. Och detta till en kostnad av hela investeringsutrymmet för infrastruktur de närmaste trettio åren. När höghastighetstågen väl är på plats kan det till och med vara så att utvecklingen gällande självkörande bilar och biobränslen för flyget har sprungit om regeringens planer.
Pengarna behövs till efterlängtat underhåll av befintliga spår och även till utbyggnad av vanlig järnväg och andra trafikslag. Att satsa på järnväg är rätt, men det bör göras i en väl vald ordning. Regeringen visar återigen att den inte kan prioritera. (SNB)