Att sitta i fängelse utan att sköta sig och ändå få komma ut efter två tredjedelar av straffet sänder märkliga signaler från lagstiftaren. Så ska det naturligtvis inte vara. Men nu är en ändring på väg, i och med regeringens förslag om högre krav för så kallad villkorlig frigivning. Om allt går vägen är den nya lagen på plats 2021.
Kraven för att få släppas ut ur fängelset i förtid ska enligt förslaget vara att den intagne deltagit i de åtgärder som finns för att förhindra återfall i brott. Det handlar om att på olika sätt anpassa personen för att stå på egna ben utan att begå brott. Den tydliga belöningen, förutom att lämna kriminaliteten, blir då att få slippa ut ur fängelset i förtid.
Förhoppningsvis innebär den moroten att fler anstränger sig för att förebygga återfall i brott. Men troligtvis blir det också så att den grupp, i synnerhet unga, som i dag vägrar göra annat än sitta av sin tid kommer att bli kvar och belasta fängelserna ytterligare. Eftersom beläggningen på landets anstalter redan i dag är nästan 98 procent – 100 procent på klass 1, den högsta säkerhetsklassen – innebär det att andra åtgärder bör följa med regeringens förslag.
Det är tydligt att Kriminalvården behöver stärkas, och fängelseplatserna behöver bli fler. Utöver den begränsade pengapåse som regeringen anslår till Kriminalvårdens lokaler är upphandlingsprocessen en stor bromskloss. Många regler som fördröjer byggandet av nya anstalter blir i en akutsituation till mer besvär än nytta.
Kanske bör Kriminalvården därför ges ett tillfälligt undantag från de stränga upphandlingsreglerna. Även om det är viktigt att byggandet inte blir dyrare än nödvändigt, är det nog så allvarligt om dömda brottslingar inte kan påbörja sina fängelsestraff på grund av platsbrist.
Fulla fängelser ska inte vara anledningen till att omvärdera vilka brottslingar som bör sitta där, och vilka som i stället kan ha exempelvis fotboja. Det löser inte heller fullbeläggningen på anstalterna med högsta säkerhetsklass, där frivården knappast är ett alternativ. Åtminstone inte förrän villkorlig frigivning för de skötsamma blir aktuellt.
Däremot finns det anledning att, oberoende av kostnadsfrågan, se över frivårdens roll. Både som alternativ till fängelse, men också som mellanstation från anstalt till helt avtjänat straff. Det kan till exempel förhindras att kriminella bara sitter av hela sitt fängelsestraff, utan att delta i åtgärder mot återfall i brott. Till detta kan införas en mekanism som för varje år i fängelse förlänger en efterföljande tid hos frivården, samt att misskötsamhet under frivården leder direkt tillbaka till fängelse. Sådana justeringar gör tillvaron lättare för den som sköter sig, och direkt svårare för den som inte gör det.
Tydligt är att regeringen inte bör driva igenom ökade krav för villkorlig frigivning utan att också underlätta för Kriminalvården att hantera en ökad belastning. Annars blir ett i grunden rimligt förslag bara ett platt fall.