Kraven för att en utlänning som begått brott ska utvisas från Sverige har utvecklats i en oroande riktning av Högsta domstolen. Detta genom en dom (24/4) som river upp en hovrättsdom om utvisning av en man som våldtagit en kvinna. Det grundläggande skälet till att mannen i fråga, som kom till Sverige från Somalia 2009, inte ska utvisas är att han har vistats i landet en längre tid.
Det handlar alltså om en man som inte är svensk medborgare och som begått ett allvarligt brott, men som ändå får stanna. Tiden mannen tillbringat och haft uppehållstillstånd i Sverige bör rimligen i fall som detta ha mindre betydelse, och inte heller den eventuella personliga anknytning till samhället som domstolen också tar hänsyn till. Det är tydligt att lagen behöver justeras så att utgångspunkten blir utvisning i dessa fall. Frågan är om regeringens lagförslag som nu tas fram går så långt som är nödvändigt.
I dagsläget säger lagen att en utlänning får, men inte ska, utvisas om personen döms för ett brott som kan leda till fängelse. Om personen vistats en längre tid i Sverige ska det dessutom finnas synnerliga skäl för utvisning – skäl som Högsta domstolen inte fann tillräckliga i fallet med den somaliske mannen. Rimligen bör det vara precis tvärtom. En person som saknar svenskt medborgarskap ska i regel, oavsett tid i landet, utvisas om han eller hon döms för ett brott som kan leda till fängelse. Synnerliga skäl bör då krävas för att personen ska slippa utvisning och få avtjäna sitt straff i Sverige.
Att brott, och i synnerhet allvarliga och svårt kränkande sådana, inte automatiskt leder till utvisning av någon som saknar svenskt medborgarskap är minst sagt märkligt ur allmänhetens perspektiv. Nyheter om brottslingar som undkommer utvisning rapporteras parallellt med utvisning av arbetskraftsinvandrare som begått mindre tekniska fel. Det handlar om olika lagstiftningar, men för utomstående ser helheten allt annat än balanserad ut.
En grundläggande förutsättning för att en person som saknar svenskt medborgarskap ska få vistas i landet måste vara att han eller hon inte begår brott. Det är ett fullt rimligt krav att ställa, och knappast särskilt svårt för någon att uppfylla. För de som ändå begår brott är utvisning ett rimligt sätt att skydda resten av samhället från fortsatt brottslighet av den personen.
Mycket pekar dessutom mot att utvisning har en avskräckande effekt på personer som kommit till Sverige från andra delar av världen. Det är heller inte så konstigt. För någon som kanske lämnat fattigdom i jakten på ett bättre liv kan fängelse i Sverige te sig relativt hanterbart jämfört med att tvingas återvända till hemlandet.
Om mottagande och utvisningar av migranter under andra omständigheter är en vattendelare mellan partierna bör utvisning vid brottslighet tvärtom ena det politiska landskapet. Det handlar om personer som utsätter andra människor för brott, vilket rimligen bör innebära att de förbrukat sin rätt att vistas i Sverige. (SNB)