Med de extra 48 timmar han fick av talmannen kunde Stefan Löfven (S) på onsdagen föreslås som statsminister med realistiska förutsättningar att bli vald. Det är dock en bräcklig konstruktion som S-ledaren balanserar på. Förutom regeringspartnern Miljöpartiet består underlaget av tre partier som alla har fått löften, muntliga, skriftliga och ibland motsägelsefulla, som de alla uppger att de kommer att hålla Löfven hårt vid.
Såväl Centerpartiet och Liberalerna som Vänsterpartiet har till slut gått med på att släppa fram Löfven i statsministeromröstningen den 18 januari. C och L har i den så kallade januariöverenskommelsen utlovats att V inte ska få något inflytande över den politiska inriktningen. Samtidigt har V på annat håll, i vad som sägs vara ett hemligt tilläggsprotokoll, försäkrats om att de får just det, men vid sidan av den officiella överenskommelsen.
Upplägget innebär att Löfven knappast kommer att få det mindre hett om öronen efter statsministeromröstningen. Dessvärre har C och L satt sig i en sådan position att han med tillräcklig skicklighet kan dölja ett eventuellt inflytande från vänster. C-ledaren Annie Lööf menar att partiet är berett att agera om Löfven inte håller V utanför. Det är dock ett tandlöst hot eftersom ingen vet vad Löfven och V-ledaren Jonas Sjöstedt gör upp om i mörka rum. Vänsterpartistiska inspel kan lätt maskeras som regeringsförslag.
Den kanske största svårigheten för Löfven att både följa den officiella överenskommelsen med C och L och möta de krav som Sjöstedt ställt kommer när 2021 närmar sig. Enligt januariöverenskommelsen ska reformer av både arbetsrätten och hyresmodellen genomföras det året – och om det sker enligt den liberalisering som C och L har krävt hävdar Sjöstedt att V kommer att försöka fälla regeringen. Detta kräver dock att såväl M och KD som SD vill fälla Löfven över förslag som eventuellt stämmer överens med deras egen uppfattning.
Alla partier som nu på ett eller annat sätt släpper fram Löfven som statsminister har det gemensamt att de låtit rädslan för ett annat parti, Sverigedemokraterna, styra deras politiska vägval. C och L har måhända inte släppt sina politiska övertygelser, men de har valt en statsministerkandidat som inte delar deras grundläggande politiska värderingar. Detta trots att det fanns en, M-ledaren Ulf Kristersson, som gjorde det och som hade förutsättningar att bli vald.
Även om den Löfvenregering som ser ut att släppas fram på fredagen kommer att genomföra de reformer som ingår i januariöverenskommelsen har den en oroande frihet att hantera alla frågor som inte specificerats. Om Vänsterpartiets röda tråd tillåts löpa genom försvar, utrikespolitik och lag och ordning är gårdsförsäljning, slopad värnskatt och friare altanbyggen endast en klen tröst. (SNB)