Moderaterna måste tydligare framhäva den liberalkonservativa ideologin. Det är en av slutsatserna i partiets eftervalsanalys som nu är färdigställd. För ett parti vars valresultat 2018 var flertalet procentenheter under det föregående, 19,8 procent respektive 23,3, finns det betydande brister att åtgärda.
Partiledare Ulf Kristersson har inte direkt varit otydlig med att Moderaterna är liberalkonservativt, och i valet röstade ungefär lika många konservativa som liberaler på partiet. Men exakt vad den tudelade ideologiska basen innebär har man, enligt analysen, låtit andra partier definiera. Till exempel har såväl regeringspartierna som Centerpartiet och Liberalerna vid upprepade tillfällen framställt liberalism och konservatism som motstående ideologier, med den huvudsakliga baktanken att distansera sig från Sverigedemokraterna.
Analysen är riktig, men om M vill övertyga fler väljare får tydligheten inte fastna i förklaringar om varför liberalkonservatism är en förenlig och fungerande ideologi. Det måste kompletteras med en sakpolitik som speglar ideologin på ett lika tydligt sätt. Vad gör moderat kulturpolitik eller miljöpolitik till just liberalkonservativ sådan? Att Alliansen inte längre är aktuell kan åtminstone öppna för Moderaterna att driva politik utan hämskon av vad C, L eller KD kan acceptera. Om det görs med modet att också ta mer plats högerut på skalan, kan Sverigedemokraterna pressas ut mot periferin.
Tydlighet och politisk vilja är dock värt lite om väljarna inte litar på att Moderaterna kan och vill gå hela vägen för att genomföra politiken. Tilliten från väljarna är den andra stora punkten som enligt valanalysen måste förbättras. I den konstateras att väljarnas osäkerhet inför valet 2018 gällde Moderaternas roll i svensk politik och förhållandet till de andra partierna. Vissa väljare vågade inte lita på att M skulle stå upp för sin migrationspolitik i Alliansen, medan andra inte litade på att M skulle stå fast vid löftet att inte samarbeta med SD.
Resultatet är på inget sätt förvånande. Tvivlet såddes under förra mandatperioden, med decemberöverenskommelsen som lågvattenmärke men också i och med att partiet hade möjlighet att fälla regeringen men valde att inte göra det. När ett parti över tid förlorat många väljares förtroende krävs det sannolikt också lång tid av faktiskt övertygande politisk handling innan tilliten återfås.
Att både M och S gjorde relativt dåliga val visar att partierna inte längre är de enda polerna i svensk politik. Den enes förlust är inte per automatik den andres vinst. I stället fortsätter SD att växa så länge beröringsskräcken finns från de andra partierna, och SD slipper därmed ta ansvar för sin politik i faktiska beslut. Endast om M förmår att återta och över tid konsekvent driva en trovärdig linje kan SD tryckas tillbaka, och positionen som Sveriges näst största parti och ledande oppositionsparti behållas. (SNB)