När regeringen i oktober 2017 släppte förslaget om att slopa radio- och tv-avgiften och ersätta den med en skatt höjde många på ögonbrynen. Kritiken mot att alla som betalar skatt också måste betala för tjänster de kanske inte använder är berättigad. Att public service i sin nuvarande form ska räknas som en form av demokratisk nyttighet är dessutom tveksamt. Vad finns det för behov av hopp och lek på Sveriges Television när andra kanaler erbjuder samma sak? Bland riksdagspartierna råder det dock en ohotad enighet om att en radio- och tv-skatt är nödvändig, och regeringen har nu bestämt sig för att gå vidare med förslaget.
Poängen med skatten är densamma som kritiken – att ingen ska komma undan att betala. Detta för att på lång sikt säkra public service-bolagens finansiering. Lagrådet ifrågasätter i sitt uttalande om skatten kan räknas som långsiktig, eftersom även riksdagen kan ändra sig. Men med tanke på att ingen egentlig oenighet råder mellan partierna ska det mycket till för att avgiften ska stoppas eller tas bort. Detta skiljer sig heller inte från dagens radio- och tv-avgift, eftersom riksdagen beslutar om hur stor den ska vara.
Med en mer tvingande form av finansiering för public service blir det dock än viktigare att oberoendet och opartiskheten faktiskt gäller.
Dessvärre finns i dagsläget mycket kvar att önska på den fronten. Sveriges Television och Sveriges Radio drar ständigt åt vänster i både utbud och nyhetsrapportering. Ett tydligt exempel är att Sveriges Radio har satt tre frilansande programledare i karantän inför valet, eftersom de kan misstänkas för att ha andra lojaliteter. Men problemet är inte att det finns åsikter bland personalen, utan snarare att det inte finns en mångfald av sådana.
För att uppnå den eftersträvansvärda opartiskheten bör de svenska public service-bolagen titta på Storbritannien. Där har statliga BBC varit föremål för flera olika granskningar under större delen av 2000-talet för att säkra opartiskheten i allt från konst- till vetenskapsrapportering. Samma sak måste krävas av svensk public service för att bolagens utbud ska kunna sägas göra skäl för namnet och den tvångsvisa finansieringen.
Om sådana utvärderingar görs regelbundet blir det betydligt lättare att se om public service-bolagen sköter sitt uppdrag. De skulle tvingas ta hänsyn till detta eftersom riksdagen annars har mandat att minska eller ta bort tvångsavgiften. Om partiskhet däremot inte leder till några konsekvenser, varken från bolagsledningarna eller riksdagen, blir det än svårare att rättfärdiga den nya finansieringen.
Att tvingas betala för något som håller den kvalitet som utlovas är illa nog, men åtminstone bättre än att tvingas betala för något som inte gör det. (SNB)