Det finns inte stöd för C-ledaren Annie Lööfs tänkta regeringskonstellationer. Det kunde hon konstatera efter en vecka och tre möten med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, samt enskilda möten med Alliansens övriga partiledare. Det handlar då om blocköverskridande samarbeten mellan Alliansen och S respektive MP, samt en smal regering bestående av Centerpartiet och Liberalerna.
Att Lööf inte begär mer tid från talmannen Andreas Norlén är således rimligt. Ingen, varken Lööf, L-ledaren Jan Björklund eller någon av de andra partiledarna, vill ändra sina ståndpunkter i statsministerfrågan. Lööf förklarade på sin pressträff på torsdagen att S och M båda säger ja till att själva ha statsministerposten och nej till varandra. Men det är också rimligt att partierna har den hållningen – Sverige befinner sig inte i en krissituation och därför finns det inget som motiverar den form av samlingsregering som Lööf, och även Björklund, förespråkar.
När nu även Lööf har visat att ett blocköverskridande regeringssamarbete inte är ett alternativ, och inte heller en mindre regering med henne själv som statsminister, är den logiska slutsatsen att både C och L väljer ett av de statsministeralternativ som finns. Lööf och Björklund säger i nuläget nej till både S-ledaren Stefan Löfven och M-ledaren Ulf Kristersson med stöd av enbart Alliansen. Det är helt enkelt inte rimligt att i realiteten säga nej till båda statsministerkandidaterna. C och L behöver ändra något av sina nej till antingen ett ja eller en nedlagd röst.
Att statsministerkandidaterna är just Kristersson och Löfven, och att Lööf således inte kunde finna stöd för egen del, handlar helt enkelt om partiernas storleksordning. S och M är de största partierna, med flest röster och mandat i riksdagen, och deras statsministerkandidater har stöd från andra partier. Det ska mycket till för att ändra denna ordning och att någon från ett mindre parti ska få stöd för att bli statsminister.
Att statsministerposten är utom räckhåll är dock ingen anledning för Lööf och Björklund att misströsta – tvärtom har partiledarna fortsatt chansen att sälja sina slutliga ställningstaganden dyrt i utbyte mot sakpolitiskt inflytande. Och dessa möjligheter är betydligt större med en Alliansregering, där det råder en grundläggande samsyn om reformer i till exempel arbetsmarknads- och bostadsfrågor. Lööf kunde också konstatera att det i hela riksdagen finns stöd för reformer i bland annat klimat-, trygghets- och försvarsfrågor, vilket är lovande utsikter för en minoritetsregering.
De alternativ som var Lööfs och Björklunds motivering till att rösta nej till Kristersson som statsminister är nu helt körda i botten. För C och L finns inget annat kvar än att välja mellan en regering som driver Alliansens politik och en S-regering som gör motsatsen. (SNB)