Regeringen ser ut att få igenom sitt förslag om ökad ekonomisk utjämning mellan kommunerna och regionerna. Detta efter att Sverigedemokraterna meddelat att de kommer rösta för. Förslaget skulle innebära en ännu större omfördelning från ett fåtal kranskommuner kring storstäderna och en region till resten av Sverige. 
Att förslaget innebär ökad kommunal likriktning verkar SD inte ha några problem med. De sväljer socialdemokratisk fördelningspolitik och problematiserar inte det ökade beroende det innebär för kommuner och regioner. 

I Sverige har det långtgående lokala självstyret en lång tradition, som kan ses som en rest av allmogens starka ställning. Bakom finns en principiell övertygelse om att de som är lokalt närvarande vet bättre hur lokala resurser ska fördelas än vad staten gör. Det är ett arv som länge har vårdats av borgerliga partier, Moderaterna i synnerhet. Det finns en motstridighet mellan den borgerliga synen på kommunerna och den socialdemokratiska, omfördelningsorienterade modell som SD nu ställer sig bakom. Den motsättningen tål att tänka på i tider där ett block bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna beskrivs närmast som en realitet av somliga, särskilt till vänster om den politiska mitten. 

Utifrån den på många håll krassa kommunala verkligheten, där ekonomin stressas av stora demografiska förändringar som följd av migrationspolitiken, finns två politiska alternativ. Antingen en socialdemokratisk omfördelningsmodell som innebär ökad centralisering, eller en mer frihetlig modell där besluten ska fattas nära medborgarna och kommunernas självständighet värnas. Hade det sistnämnda varit vägledande i frågan om exempelvis flyktingmottagande och kommunerna fått mer att säga till om från början, hade situationen i dag sannolikt varit annorlunda.
SD understryker gärna i just sådana frågor vikten av lokalt självstyre, och möjligheten för kommunledningar att fatta egna beslut i frågor som tiggeriförbud eller flyktingmottagande. Men att vara för kommunernas rätt att avvika från de nationella krav som ställs på dem förenas inte väl med att samtidigt vilja öka glesbygdskommuners beroende av storstäders och statliga utjämningssystems godtycke. Systemet innebär i praktiken att staten ålägger vissa kommuner med en ekonomisk-politisk hämsko, som straff för att kommuninvånarna röstar fel. Det är principiellt inte bra för den kommunala självständigheten. 
Att SD väljer att backa upp förslaget har också en taktisk bakgrund. SD vill gärna ta det som historiskt varit socialdemokratins dominerande roll i framför allt mindre kommuner. Med ambitionen att styra i många av dessa kommuner blir ökat kassaflöde till dem ett naturligt intresse. 
Sverigedemokraterna verkar dock ha landat i att den rollen erövras bäst genom att också välja just socialdemokratisk fördelningspolitik framför kommunalt oberoende. Det gör SD till en problematisk samarbetspartner för borgerliga partier.