Fjorton procent av Sveriges skog ägs av Sveaskog, som i sin tur ägs av staten. Det gör bolaget till landets största skogsägare, med en omsättning på 6,9 miljarder kronor 2018. Värdet av skogen skulle dock bli betydligt större i händerna på privata ägare. Detta har på senare tid aktualiserats genom debattartiklar från bland annat Naturbrukarna (SvD 10/4) och Bo Dockered (SvD 7/5), som tidigare varit ordförande för just Sveaskog.
Anledningen till att staten över huvud taget äger brukbar skog är att den tidigare bedrev industriellt skogsbruk på egen hand. Det sker dock inte längre, och därmed har en betydande del av poängen med ägandet försvunnit.
Sveaskogs mark finns utspridd över hela landet. Den allra största delen ligger i övre halvan av Norrland. Utöver det finns både stora och små kluster i bland annat Västergötland, Småland och Örebro län. Samtidigt ligger bolagets huvudkontor i Stockholm. Bilden att förtjänsterna från skogen sugs ut från närområden av det statliga bolaget är både talande och korrekt.
Det bästa för den produktiva skogsmarkens välmående är att den säljs från Sveaskog till privata aktörer med koppling till det område som också berörs av skogen. Det finns ingen anledning att staten ska äga skogsmark som andra aktörer kan driva minst lika väl. En annan fördel med privat lokalt ägande är att inte bara lönen för skogsarbetet utan även vinsten stannar i området.
En försäljning bör dock inte ske vind för våg. Det är rimligt att mark som behövs för särskilda samhällsnyttiga ändamål, såsom beredskap, blir kvar hos staten. Den kan då flyttas från Sveaskog till att ägas direkt av staten genom exempelvis myndigheter. Ett lämpligt alternativ är Statens fastighetsverk som redan äger skogsmark.
Merparten av Sveaskogs mark som därefter bör säljas kan rimligen fördelas välavvägt mellan privatpersoner och privata företag. Den fördelning som finns i dag, där enskilda ägare totalt har 50 procent av skogen och privata företag 25 procent, är lämplig att utgå från. Men andelarna måste också justeras utefter att Sveaskog avyttrar sin bastanta del.
Under en försäljning kan det också vara värt att öka andelen som köps av företag, med målet att fler mindre företag ska kunna få en bit brukbar mark. På så vis kan man också möjliggöra för de företagare som vill att sadla om och kanske flytta hem igen. En butik i storstaden kan växlas till mark i storskogen inom samma företag.
Att den som lever nära sin skog också tenderar att ta bättre hand om den är både logiskt och sant. Det är dessutom mer rättfärdigat för lokalbefolkningen att avverkningar sker om man faktiskt stöter på ägaren i matbutiken till och från.
Det finns inte längre någon anledning för staten att äga brukbar skog. Det enda rimliga är att sälja Sveaskogs andel till privata aktörer. (SNB)