Budgetpropositionen som regeringen lade fram på onsdagen har föregåtts av rekordmånga utspel. Under budgetdebatten i riksdagen var det därför inte mycket nytt under solen. Januariöverenskommelsens kompromissartade natur har lett till en budget med många små poster som alla inblandade vill tala om. 
Budgeten kan snarast liknas vid en stänkmålning, med ambitionen allt åt alla. Resultatet blir utspädda satsningar och en avsaknad av tydliga prioriteringar på områden där samhället akut behöver resurser. De stora demografiska utmaningarna som följer av migrationen överbelastar välfärdenssystemen. Ett försämrat säkerhetsläge och att Försvaret varit underprioriterat kräver än mer pengar. Att satsa på hela rättskedjan är avgörande i tider där den organiserade brottsligheten och våldet ökar. Men i stället för att lägga krutet på riktade satsningar på sådana prioriterade områden, sprids skattemedlen på ett stort antal småsatsningar. Den politiken kanske ger medial uppmärksamhet eftersom varje utspel kan bli en nyhet. Det den däremot inte gör är att lösa de stora samhällsproblemen. 
Totalt har över 28 budgetposter presenterats redan innan finansminister Magdalena Andersson (S) tog sin promenad med den åtta kilo tunga luntan bort till riksdagen på onsdagseftermiddagen. 
 

Det är inte bara på utgiftssidan det blir fel på utan även på intäktssidan. Att Jök-partierna ersätter värnskatten, vars avskaffande är självfinansierande, med andra skattehöjningar visar att denna budgetkoalitions syfte är att sätta sprätt på pengar snarare än att långsiktigt lösa de problem Sverige står inför.
Att satsningar görs på bekostnad av annat är aldrig mer sant än i en budget. Under riksdagens debatt lyckades Moderaterna och Kristdemokraterna illustrera två prioriterade områden som budgeten gör avkall på. M:s ekonomisk-politiska talesperson Elisabeth Svantesson ägnade sin replik till finansministern åt att beskriva hur budgeten inte prioriterar satsningar på att mota tillbaka den grova kriminaliteten. KD:s ekonomisk-politiska talesperson Jakob Forssmed pekade på de bristande satsningarna på välfärden. 
 

Magdalena Andersson benämnde under riksdagsdebatten budgeten som ett resultat av ”ett gott och konstruktivt samarbete här i Sveriges riksdag.” Problemet är att samarbetet gör få utanför kretsen av närmast sörjande särskilt nöjda. Att politik stundvis handlar mer om att kompromissa än om att vilja stämmer. Men ett intresse som bör rangordnas högt är att bibehålla väljarnas förtroende. Att partierna i ett samarbete kan klappa sig själva på axeln gör föga, när resultatet av samarbetet inte förmår att prioritera lösningar på de mest grundläggande samhällsproblemen, som otryggheten och den höga belastningen på välfärden.
Den här budgeten är helt enkelt inget vidare politiskt hantverk, men däremot är den ett socialdemokratiskt konststycke i att behålla makten till varje politiskt pris.