Det är en föränderlig tid vi lever i. Robotar tar över en del arbetsuppgifter och det uppstår helt nya jobb. Samtidigt är det inte en ny företeelse att innovationer påverkar arbetslivet. Plogen, ångmaskinen och datorn har alla revolutionerat arbetsmarknaden – det är därför vi talar om agrara-, industriella och digitala revolutioner.
Men möjligen går förändringen snabbare nu än förr. Det som var banbrytande teknik för något år sedan är stenålder i dag.
Med en accelererande digitalisering som direkt påverkar arbetskraftsbehovet blir det allt viktigare att hitta sätt att kompetensutveckla den befintliga arbetskraften. Hur lätt människor kan utbildas för nya sysslor blir då ett viktigt mått för att bestämma ett lands konkurrenskraft.
Att den rödgröna regeringen har satsat på utbildningsinsatser är därför förståeligt. Ett prioriterat område för den här regeringen – såväl som många tidigare – har varit att få långtidsarbetslösa och unga i arbete genom utbildning och praktik. Resultaten har dock varit dåliga, för att inte säga usla. Ett av Socialdemokraternas stora vallöften år 2014 var en satsning på 32 000 så kallade traineejobb. I juni förra året konstaterade TV4 Nyheterna att det fram till dess bara hade blivit 474 traineejobb. Förra hösten skrotades hela satsningen.
Och fler arbetsmarknadsinsatser har slagit fel. De så kallade extratjänsterna – som är helsubventionerade jobb – verkar ha träffat fel målgrupp, då många av jobben har gått till personer med högre kompetens än det var avsett (SR, 8/2).
Regeringens studiestartsstöd – som kan ge som mest 8 644 kronor i studiebidrag per månad – har också slagit fel, då färre än det var tänkt har lockats. Regeringens lösning på det är att det nu ska bli ännu enklare att söka studiestartsstöd (11/7). Men att utöka en satsning som uppenbart inte fungerar tillfredsställande är knappast konstruktivt. Och i stället för att öka bidragen för att läsa kanske insatser bör göras för att det ska bli mindre fördelaktigt att vara arbetslös.
Varför slår då mer eller mindre alla satsningarna fel? En anledning kan vara att de gamla lösningsmodellerna inte lägre fungerar. Att Arbetsförmedlingen tyngs av problem kan vara ett uttryck för samma fenomen – arbetsmarknaden har ändrats men inte de politiska lösningarna.
Tidigare, innan industrikrisen och den därefter följande utslagningen av lågproduktiva jobb, kunde industrin anställa många med lägre kvalifikationer. Vid en lågkonjunktur minskade de sysselsatta på bruken, för att under högkonjunktur åter öka. Då krävdes inte fullt lika mycket av arbetslöshetsinsatserna.
I dag är det annorlunda. Många jobb annonseras aldrig ut, utan tillsätts genom sociala kontakter. Förmågan att bygga nätverk blir viktigare än att skriva ansökningshandlingar. Med en tuff global konkurrens och med ett högt skattetryck har svenska företagen inte råd att anställa lågproduktiv arbetskraft.
När ny innovation stöper om arbetsmarknaden bör även de politiska lösningarna ställa om. (SNB)