Den 12 januari 2018 löpte uppdraget ut för den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism, efter knappt fyra års verksamhet. Att avsluta uppdraget var dessvärre ett av de bättre besluten som fattats om posten, som på de få åren haft tre innehavare och liten framgång med att kartlägga och motarbeta exempelvis den islamistiska extremismen. Samordnarens brist på framgång illustrerar även regeringens svikande engagemang i frågan.
Även om kunskapen om och viljan att motarbeta den våldsbejakande extremismen växer hos regeringen går arbetet alldeles för långsamt. Det nya Center mot våldsbejakande extremism, som ersätter samordnaren, är ett minimalt fall framåt i bemärkelsen att det placeras hos Brottsförebyggande rådet i stället för under kulturdepartementet. Men arbetet är redan skadligt eftersatt.
Här har den nystartade stiftelsen Doku ett tomrum att fylla. Doku har som ändamål att sprida kunskap om den radikala islamistiska miljön genom att bedriva granskande journalistik på området. Initiativtagarna är bland andra journalisterna Magnus Sandelin och Sofie Löwenmark, som båda granskat detta samhällsomstörtande fenomen tidigare.
De journalistiska granskningar som tidigare gjorts på området radikal islamism har varit mer framgångsrika än regeringens arbete, vilket dock inte säger särskilt mycket. Journalister som lägger näsan i blöt tar stora risker och kan räkna med direkta hot från personer som är aktiva i miljön. Det ger dock ännu större anledning för journalister, forskare och det offentliga att granska nätverken och bland annat försöka förhindra radikalisering och nyrekrytering.
I en debattartikel i Expressen (2/8) pekar Dokus frontpersoner även på hur den bristande kunskapen om radikala islamistiska miljöer inte bara förhindrar arbetet mot nätverken, utan även kan bidra till deras verksamhet. Utan vidare eftertanke har offentliga medel för att främja integration gått till muslimska organisationer som varit en grogrund för direkt fientlighet gentemot det öppna samhället. Sådan nonchalans är knappast smickrande för regeringen, som nu bör välkomna stiftelsens arbete för att undvika fortsatt förödande slarv och för att inte spilla mer tid.
Det finns inte längre några ursäkter för att nonchalera den radikala islamismen. Precis som andra våldsbejakande ideologier utgör den ett direkt hot mot hela samhället, samtidigt som många unga ger upp sin frihet då de låter sig förföras av enkla förklaringar och lösningar på en komplicerad tillvaro. Stiftelsen Dokus bidrag kan komma att spela en stor roll, men förhoppningsvis är den också den blåslampa som behövs för att fler medier och även regeringen ska ta ett fastare tag om problemet. (SNB)