Nyligen släppte Postnord sin delårsrapport. Bolaget, som ägs gemensamt av den svenska staten och den danska staten, redovisade en förlust för årets andra kvartal på 912 miljoner kronor före skatt.
Fortfarande är det till stor del förlusterna i Danmark som tynger Postnord. Den danska posten som inför samgåendet med svenska Posten år 2008 beskrevs som en starkt lysande stjärna framstår i efterhand närmast som ett svart hål.
Men fusionen mellan den danska och den svenska posten är bara en i raden av problemtyngda affärer som statliga bolag har varit involverade i. Vattenfalls internationella expansion som innehöll köpet av kolkraft under Göran Persson (S) och förvärvet av Nuon under Maud Olofsson (C) är ett skräckexempel.
Ett annat bolag som det har stormat en hel del kring är Telia, där staten är majoritetsägare. En sprucken fusion som initierades av regeringarna i Sverige och Norge var det första problemet. Sedan följde lanseringen av Telia som en folkaktie.
Som flera andra statliga bolag drev Telia även en internationell expansion, i det här fallet med tyngdpunkt på Eurasien. Men den slutade tvärt i och med den uppmärksammade korruptionsskandalen i Uzbekistan. I skandalens efterspel meddelade Telia en försäljning av verksamheterna i Eurasien.
Försäljningarna stärkte dock Telias kassa och nu är bolaget åter på jakt efter förvärv. Under tisdagen meddelades Telias miljardköp av det danska företaget TDC:s norska verksamhet, som omfattar GET som är en leverantör av fasta tjänster till över en halv miljon hushåll och företag anslutna till bolagets fibernätverk. I Sverige pågår samtidigt diskussioner om förvärv av TV4. En affär, som om den skulle få grönt ljus av konkurrensmyndigheter, skulle göra att staten både kontrollerar SVT och – genom Telia – TV4. Vilket skulle innebära en stor statlig ägarkoncentration på mediemarknaden. Och här blir ett betydande problem med det statliga ägandet tydligt. Om staten stoppar den eventuella affären kan bolagets naturliga utveckling hindras, på grund av skäl som inte är affärsmässiga. Ett alternativ för att undvika den svåra situationen är att staten säljer innehavet. Men då Telia hanterar viktig infrastruktur är det inte en i alla avseenden optimal lösning heller.
Särskilt i sektorer som den digitala utvecklingen stöper om i rask takt – som posten och kommunikationsbranschen – kan dock den politiska hänsynen vara direkt skadlig för bolagens utveckling. Även tvära politiska kast styrda av opinionens vindar kan påverka de statliga bolagen negativt, som Vattenfalls kolkraftsaffärer.
Telias nuvarande förvärvsambitioner lär inte heller vara det sista som belyser konflikten mellan rationella affärsbeslut och politisk hänsyn. För att inte statligt ägande ska bli en dålig affär för alla berörda bör det utvärderas vilka verksamheter som gör sig bättre i privat regi. Och den processen brådskar.