Kärnkraften behövs för att vi ska klara en fossilfri energiförsörjning inom överskådlig tid. Det har på senare tid bekräftats av forskare, bland annat i FN:s klimatpanel IPCC, och nu vill Moderaterna att Sveriges energimål ska anpassas efter detta.
I en debattartikel i DI (2/4) skriver bland andra partiledare Ulf Kristersson att M villkorar sitt deltagande i energiöverenskommelsen. I överenskommelsen, som slöts 2016 mellan S, M, MP, C och KD, är ett av målen 100 procent förnybar elproduktion 2040. Det vill M nu ändra till 100 procent fossilfritt, för att även inkludera kärnkraften.
Att Moderaterna tar det här steget och faktiskt utnyttjar sin förhandlingsposition är välkommet. Det mest överraskande är att det inte skett tidigare. Poängen med att stå bakom energiöverenskommelsen är knappast att sitta still och hålla med.
När något måste förändras är det också rimligt att ställa krav. Och om M skulle lämna överenskommelsen försvagas den betydligt, eftersom V, SD och L redan står utanför.
Sedan tidigare har KD ställt sig positivt till att ha kvar kärnkraften. Fler partier måste kunna släppa det reflexmässiga kärnkraftsmotstånd som i mångt och mycket lever kvar sedan 1980-talet och i stället se till vilka energibehov som faktiskt finns i dag. Den uppmärksammade IPCC-rapporten från i höstas slår måhända inte fast att kärnkraften är helt och hållet nödvändig. Men i de allra flesta scenarier där klimatmålet nås står kärnkraften för en betydande del av energiförsörjningen. Det handlar inte bara om att klara nuvarande energiförsörjning, utan också det växande behov som kommer med övergången från fossila drivmedel till elektricitet.
Målkonflikten mellan kärnkraftsmotstånd och minskade utsläpp har blivit desto tydligare för väljarna. Enligt en undersökning från Sifo, beställd av SVT Opinion (21/3), vill 31 procent behålla den befintliga kärnkraften och hela 35 procent vill bygga ut den. Det är alltså en betydande andel av befolkningen, och partiernas väljare, som vill att kärnkraften fortsatt ska vara en del av vår energiförsörjning.
Partierna har därför liten anledning att av väljartaktiska skäl sätta sig emot Moderaternas krav. Kärnkraften må vara en symbolfråga för miljörörelsen, men såväl vetenskapen som opinionen bör vid det här laget ha urholkat dess slagkraft. Skulle till exempel MP byta fot i frågan är det möjligt att ett antal väljare förloras, kanske till nya Partiet vändpunkt, men med vinsten i form av trovärdighet i att lösa klimatfrågan med bibehållen levnadsstandard och välfärd.
Kärnkraften är långt ifrån problem- och riskfri. Men med risk för kärnkraftshaveri å ena sidan och garanterad global uppvärmning å den andra bör valet vara självklart. Samma avvägning görs av IPCC. Om partierna i energiöverenskommelsen inte erkänner det kan kärnkraften i stället bli en valfråga 2022. Om väljaropinionen står sig är det tydligt vilken sida som då stöds av flest. (SNB)