Löfvenregeringens styrning av Försäkringskassan har bland annat uppmärksammats för målet att minska sjukpenningtalet, det vill säga befolkningens genomsnittliga antal dagar med sjukpenning eller rehabiliteringspenning per år, till nio.
Nu får styrningen kritik i en ny rapport från Inspektionen för socialförsäkringen, ISF. Problemet är dock inte målet i sig, menar ISF, utan den återkommande förändringen i vad regeringen vill att Försäkringskassan ska förbättra.
2012 var det ökat förtroende, 2016 skulle fokus ligga på rättssäkerhet och sänkt sjukpenningtal, och 2018 ska de personliga mötena bli fler. Dessa täta intervaller av fokusområden, som regeringen gett Försäkringskassan, får enligt ISF negativa effekter i hela organisationen.
Till exempel resulterar fokus på ökat förtroende i att handläggare lutar åt mer generösa tillämpningar, medan fokus på rättssäkerhet och sänkt sjukpenningtal gör att bedömningarna blir mer restriktiva.
Det säger sig självt att detta inte är ett hållbart sätt för Försäkringskassan att handlägga ärenden. Att lägga skulden på regeringens förändrade styrning är dock långt från sanningen.
Utifrån de beskrivningar som görs i rapporten handlar det snarare om att Försäkringskassans ledning följer direktiven blint, och bland annat gör ständiga organisatoriska förändringar för att så snabbt som möjligt kunna presentera resultat för regeringen. Dysfunktionen spiller i sin tur över på andra yrkesgrupper, då myndigheten till exempel ändrar intyg så att läkare tvingas göra handläggarnas jobb och bedöma en persons arbetsförmåga.
Problemet bekräftas av att regeringen i den senaste styrningen förtydligade att sänkt sjukpenningtal är ett samhällsmål, och alltså inte något som Försäkringskassan ensam ska uppnå genom att helt enkelt neka fler personer sjukpenning. Styrning från regeringen bör snarare få Försäkringskassan att utreda om bedömningarna i nuläget är för generösa, och om det således finns anledning att ändra vissa tillämpningsrutiner.
ISF beskriver i rapporten en pendlingseffekt, som av allt att döma beror på att Försäkringskassan fokuserar på den nya styrningen och därför minskar betoningen på den förra. Detta innebär att nya luckor i verksamheten hela tiden uppstår, vilket ger regeringen anledning att lämna ännu fler direktiv. Det hela blir en ond cirkel där handläggarna får ta smällarna av ledningens blinda fokus på de nya målorden.
Självfallet ska regeringen å sin sida respektera Försäkringskassans förutsättningar att uppnå specifika mål utan att andra viktiga områden går på sparlåga. Men regeringens styrning av myndigheten, i vilken tydliga siffermål är rimliga, ska inte hämmas bara för att Försäkringskassans ledning är alltför benägen att uppvisa snabba resultat.
Grunden för myndighetens arbete ska alltid vara korrekta bedömningar, i enlighet med regeringsformens krav på saklighet och opartiskhet. Om detta faktiskt sker blir också effekten att förtroendet ökar och sjukpenningtalet hamnar på en rimlig nivå. (SNB)