Knappt tre månader före valet har justitieminister Morgan Johansson (S) presenterat ett antal åtgärder för att skydda de demokratiska grundvalarna mot hot. Det handlar bland annat om straffskärpningar för hot och våld mot tjänsteman, brott mot förtroendevalda, skyddande av brottsling och övergrepp i rättssak, till exempel hot mot vittnen och målsägande.
Dessa allvarliga brott kan på bred front hota oberoendet och funktionen hos kommuner, myndigheter och i rättssystemet. Därför är det rimligt att regeringen vill skärpa straffen så att till exempel hot mot handläggare inom socialtjänsten faktiskt leder till kännbara fängelsestraff. Att det inte redan är så i dag är i sig allvarligt nog.
Utöver de skärpta straffen vill regeringen också utreda straffansvaret för rasistiska symboler, såsom nazistiska tyrrunor, samt se till att Polisen och Säkerhetspolisen samarbetar i ännu högre grad i arbetet mot politiskt motiverad brottslighet. Också det är positiva förslag från regeringen, men med den stora nackdelen att de kommer först nu. Det stämmer att problemen med till exempel antisemitism har eskalerat, men behovet av lösningar var lika stort för flera år sedan.
Något som också varit ett problem länge är stenkastning och våld mot utryckningsfordon och -personal. Att till exempel justera rekvisiten och straffsatser för skadegörelse, så att vandalisering av en ambulans, polis- eller brandbil faktiskt leder till ordentliga straff, hade varit en rimlig åtgärd. Men i stället vill regeringen slå på stora trumman och införa en ny brottsrubricering – blåljussabotage. Det är inte bara en pekoral brottsbeskrivning, utan visar också på en tendens hos regeringen att sätta onödiga rubriker över sparsmakat innehåll.
Som alltid när det gäller brottsbekämpning gör lagändringar och skärpta straff ingen skillnad om inte Polisen klarar av att utreda brott och lagföra förbrytare. På just det området har regeringen fallerat under hela mandatperioden. Fram tills för några månader sedan hade vi en rikspolischef som var trogen Socialdemokraterna men närmast struntade i sin myndighet. Regeringen har heller inte sett till att Polisen fått de ekonomiska medel som behövts. Poliser har bytt yrke på grund av dåliga arbetsvillkor, vilket regeringen trott sig kunna lösa genom lägre krav och fler platser på polisutbildningen.
Det ska alltså mycket till för att regeringen ska sona sina synder i rättspolitiken. De utökade satsningarna på Polisen är fortfarande för små. De föreslagna åtgärderna för att bekämpa hot mot demokratin, hur rimliga de än må vara, behöver understöd av en välbemannad poliskår. Hade detta skett i början av mandatperioden så hade demokratihoten inför valet säkerligen varit färre och mindre allvarliga. (SNB)