Arbetsförmedlingen planerar att lägga ner 132 kontor. Ett beslut som skapar oro för de direkt drabbade, men som också lyfter principiella frågor om statens närvaro i hela landet.
Sedan ett par år finns en bred politisk överenskommelse om att den statliga närvaron ska öka utanför storstäderna. Den parlamentariska landsbygdskommittén slog i januari 2017 fast att 10 000 statliga jobb ska flytta från Stockholm till mindre orter och glesbygd. I det ljuset är Arbetsförmedlingens nedläggningar ett misslyckande och ett drastiskt agerande av myndigheten baserat på de beslut som faktiskt finns.
Samtidigt är det inte hållbart att en verksamhet ska hållas igång enbart för att den skapar sysselsättning på ett flertal orter. Det finns en politisk majoritet för att Arbetsförmedlingen ska förändras, vilket bygger på insikten att den nuvarande organisationen inte är anpassad till förutsättningarna på dagens arbetsmarknad. Arbetsförmedlingens existensberättigande bygger på att den får människor i jobb – utanför den egna organisationen.
I samband med nedläggningsbeskedet från Arbetsförmedlingen aviserade dock regeringen att en minskad statlig närvaro inte är acceptabel. Civilminister Ardalan Shekarabi (S) meddelade (28/3) att länsstyrelserna därför får i uppdrag att kartlägga den statliga närvaron i landets kommuner.
En uttalad strategi för att upprätthålla den statliga representationen är att öka antalet servicekontor – där flera myndigheter samsas, så som Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten, Skatteverket och Arbetsförmedlingen. Men taktiken har baksidor. Det som nationellt beskrivs som en decentralisering av statlig verksamhet blir i lokalsamhället en centralisering, när flera myndighetskontor blir till ett.
Att flera myndigheter samlas runt samma kaffemaskin riskerar att leda till maktkoncentration. I allmänhetens ögon framstår de enskilda myndigheterna som mindre självständiga när de sitter i samma hus. Och det finns även en reell risk att enskilda myndigheters självständiga beslutsfattande kan påverkas.
Det är samtidigt viktigt att hålla på principen att det ska finnas statliga jobb i hela landet. Även om det finns en poäng med att ha många centrala myndighetsfunktioner i huvudstaden bör inte koncentrationen blir för stor. När nya myndigheter, eller externa avdelningar till befintliga, etableras bör det ske utanför Stockholm.
Att sprida förvaltningen över riket minskar risken för korruption och vitaliserar lokala arbetsmarknader. Utan kvalificerade jobb utanför storstäderna tvingas många med särskilda kompetenser att bosätta sig i storstäderna, inte minst som ett resultat av dagens äktenskapsmönster där människor med liknande utbildningsnivå brukar bilda par/familj.
Att staten finns representerad i hela landet är viktigt. Men det spelar minst lika stor roll hur närvaron utformas och vilka yrkeskategorier det gäller. (SNB)