Beskedet att det ännu inte finns några klara besked i regeringsfrågan må vara tjatigt, men är icke desto mindre ett överhängande problem. Talmannen Andreas Norlén förde den 27 september de första samtalen med alla partiledare var och en för sig, i hopp om att kunna hitta ett möjligt regeringsunderlag.
Låsningen mellan partierna bekräftas av Norlén, som efter alla partiledarsamtal konstaterar att det sannolikt kommer att krävas ytterligare överläggning för att en regering ska vara inom räckhåll. Det ärliga uttalandet bäddar dessvärre för att det tar ännu längre tid innan något av partierna ska släppa på sina positioner och gå något annat till mötes. Ingen partiledare vill vara den första som ger efter.
Inom Alliansen har det dock varit tydligt vilka som fått ge med sig för andras krav. En sådan fråga handlar om ordförandeposterna i riksdagens utskott, vilka M tidigare sagt borde fördelas proportionerligt och därmed också tillfalla SD. Efter protester från C och L blev dock Alliansens gemensamma besked att utesluta SD från ordförandeposterna. Samma sak skedde med talmansposterna, där SD trots sin storlek blev utan. Att M gett efter i dessa frågor borde rimligen betyda att partiledaren Ulf Kristersson i stället får sista ordet i kommande ställningstaganden.
Det samarbete med S som Alliansen fört fram som lösningen på låsningen i regeringsfrågan tycks fortsatt vara en återvändsgränd. S är ett maktparti som sannolikt aldrig kommer att gå med på att stödja en Alliansregering. Partiet har dessutom en politik som i grunden inte går att förena med Alliansens. För att detta oundvikliga slut inte ska falla i Stefan Löfvens (S) favör är det dock värt mödan för Alliansen att testa omvägen via S, bara för att understryka dess omöjlighet och samtidigt visa samarbetsvilja.
I det här politiska läget blir det än tydligare vilket tomrum MP lämnade efter sig då partiet efter valet 2010 gjorde en tydlig vänstersväng. Sett till årets valresultat har det bara varit till partiets egen nackdel att binda sig till S och V, och överge den samarbetsvänliga mittenposition som gjorde MP framgångsrikt. Ett sådant MP hade mycket väl kunnat göra jobbet lättare för talmannen i nuläget.
Men med ett MP som skjutit ut sig i periferin och ett omöjligt samarbete med S styrs Alliansen vare sig den vill det eller ej mot SD. I en Sifo-undersökning (28/9) anser nu en stor majoritet av M- och KD-väljare att samarbete med SD är rimligt i frågor där partierna tycker lika. Även 53 procent av L-väljare håller med om detta. Undersökningen gör det tydligt att Alliansväljarna eftersträvar samarbetsvilja. Förhoppningsvis är det också denna pragmatiska inställning som så småningom belönas med regeringsmakten. Dövörad envishet leder sällan till politisk framgång. (SNB)