Moderaterna och dess norska systerparti Höyre har länge suttit växelvis vid makten i sina respektive länder. Det konstaterade moderatledaren Ulf Kristersson då han på M-stämman i Västerås presenterade Höyreledaren och Norges statsminister Erna Solberg, som på fredagen skulle hålla ett uppmuntrande tal för stämmodeltagarna. Vilket framgångsrecept skulle hon då ge?
Solberg var noga med att betona partiernas likheter när det gäller värderingar. Bland annat tron på varje människas egen ansvarsförmåga. Den ideologin har i två val, 2013 och 2017, gett Höyre statsministerposten.
 

Betyder det att de norska väljarna i större utsträckning än de svenska föredrar en borgerlig statsminister? Det behöver inte alls vara så. Men en anledning till att Höyre kunnat regera sedan 2013, medan Moderaterna varit i opposition sedan 2014, är att Solbergs parti använt det faktiska väljarstöd som finns. Detta genom att regera tillsammans med invandringskritiska Fremskrittspartiet, och nu även med socialliberala Venstre och kristdemokratiska Kristelig Folkeparti.
Samtidigt som partier med borgerligt väljarstöd så sakteliga har samlats i Norge, har det motsatta skett i Sverige. När Kristersson 2018 föreslog en regering med passivt stöd av Sverigedemokraterna, vars väljare föredrar en moderat statsminister, backade Centern och Liberalerna, om än efter viss vånda. Men valresultatet ändras inte bara för att C och L valde att stödja Socialdemokraterna i stället.
 

Enligt en ny undersökning från Sifo (21/10) finns nu ett starkt väljarstöd för att samarbeta med SD i frågor där partierna tycker lika. Den hållningen har 85 procent av de moderata väljarna, och 61 procent av alla väljare.
Mellan Fremskrittspartiet och Sverigedemokraterna ska likheterna dock inte överdrivas. Det norska invandringskritiska partiet har i grunden en liberal ekonomisk politik, medan SD:s röster faller åt varierande håll i ekonomiska frågor. Av den och flera andra anledningar vore ett svenskt regeringssamarbete med SD inte att föredra. Det tydliga väljarmandatet i riksdagen för en icke-socialdemokratisk statsminister bör dock inte slarvas bort.
Än så länge har SD sluppit ta ansvar för det väljarförtroende det har fått, eftersom partiet hela tiden stängs ute. Men så snart det tvingas bekänna färg i sakfrågor, och kompromissa, kommer SD precis som alla andra partier att kunna hållas ansvariga av väljarna för de beslut partiet är med och fattar.
 

Det är således varken slump eller magi som kan leda till att det efter 2022 kan vara borgerliga regeringar på båda sidor om Skanderna. Den norska läxan att lära för Moderaterna är att våga använda det stöd som finns. Även om sådana idéer hittills har lett till Alliansens uppbrott, visar Höyre att det är en framkomlig väg att gå.