De största bankerna i Sverige ska tvingas tillhandahålla vissa kontanttjänster, föreslår den parlamentariskt sammansatta Riksbankskommittén i ett delbetänkande till regeringen. Exempelvis ska 99 av 100 svenskar ha högst 25 kilometer till närmaste bankomat och servicebox för dagskassehantering. Problemet är att kravet bara kommer att gälla de sex banker som når upp till 70 miljarder kronor i inlåning från allmänheten.
Det är lätt att tro att stora banker som dessa med lätthet har råd att erbjuda de kontanttjänster som Riksbankskommittén föreslår, även om allt färre svenskar använder kontanter till vardags. Men faktum är att det godtyckliga kravet blir till betydande nackdel för dessa sex banker i konkurrens med andra. Kostnaden för kontanttjänsterna torde till exempel i förlängningen falla på bankkunderna, som då med fördel kan välja en mindre bank som inte omfattas av kravet.
Kommittén har beräknat att kostnaderna för kontanttjänsterna kommer att landa på 8-15 miljoner kronor per år. Branschorganisationen Svenska Bankföreningen menar dock att detta är alldeles för lågt räknat. Den faktiska kostnaden blir snarare uppemot 100 miljoner kronor per år, konstaterar vd Hans Lindberg i ett pressmeddelande, efter att kommittén presenterat förslaget.
Att banker fyller en viktig samhällsfunktion är uppenbart, men det rättfärdigar inte kommitténs vilja att påtvinga vissa banker särskilda uppdrag, medan andra slipper. Oavsett storlek på banker, och övriga företag, ska de kunna konkurrera på lika villkor med andra. Att vissa banker sedan väljer att ha fler bankomater eller serviceboxar än andra måste vara upp till dem.
Riksbankskommitténs krav har stora brister, men avsikten är god. Det är viktigt att kontanter fortfarande går att ta ut, använda och sätta in på sitt bankkonto. Både för att sedlar och mynt är ett legitimt betalningsmedel som ska gå att använda, men också för att säkra betalningsmöjligheter om vi skulle hamna i krig eller en krissituation med utslagna kortterminaler som följd.
Ett statligt krav som säkerställer allas tillgång till bankomater kan mycket väl vara ett sätt att säkra tillgången på kontanter. Riksbankskommittén visar dock med sitt förslag en bristande förståelse för bankernas villkor. Krav på kontanttjänster bör således vara utformat på ett sådant sätt att konkurrensen fortsatt är likvärdig. Frågan bör också ställas om hela bördan ska läggas på bankerna, eller om även till exempel handeln bör ha någon form av ansvar.
Det finns emellertid fortsatt en betydande efterfrågan på kontanttjänster hos allmänheten. Men för att ingen ska tvingas övergå till betalkort beroende på var man bor är det rimligt att just tätheten på kontanttjänster säkras. Inte minst med tanke på att alla hushåll nu uppmanas att ha sedlar och mynt i beredskap. (SNB)