I riksdagens justitieutskott är en majoritet nu för att minska den så kallade mängdrabatten vid flerfaldig brottslighet. Majoriteten består av M, KD, C, L och SD, som i ett tillkännagivande nu uppmanar regeringen att föreslå en lagändring.
Justitieutskottets agerande är helt och hållet rimligt. Mängdrabatten innebär att den som begår brott har lite att förlora på att begå ytterligare brott, eftersom ytterligare straff ofta inte döms ut för varje tillkommande brott. Det leder i sin tur till att polisen har mindre anledning att utreda alla begångna brott, om det handlar om så många att det gör liten skillnad för det eventuella straff som den misstänkte tilldöms.
Om alla brott inte utreds och därmed inte ligger till grund för domen blir det inte bara en oförtjänt fördel för förövaren, utan också orättvis behandling av de brottsoffer som inte får upprättelse. Det riskerar att leda till ett bristande förtroende för rättsväsendet som helhet.
Minskad mängdrabatt innebär att varje brott räknas i högre utsträckning, vilket gör att utdömda straff blir mer rättvisande. Det är dock viktigt att detta inte görs som en isolerad åtgärd, utan att det också görs en översyn av straffsatserna. Eftersom vi i dag har mängdrabatt är också straffsatserna i sig utformade efter det systemet, till exempel i form av längre fängelsetid för att dessa ska ge utslag trots rabatten.
Om mängdrabatten minskas, eller tas bort, utan att straffsatserna anpassas efter det är risken att avvägningen mellan hårda straff och möjlighet till återanpassning blir obalanserad. Om effekten blir att flera brott i stället leder till orättfärdigt höga sammanlagda straffsatser, som i vissa fall blir strängare än vid ett betydligt grövre brott, får vi en situation då den dömde inte har en rimlig utsikt att så småningom leva ett lagligt liv. Då finns risk att brottslingen upplever sig vara immun mot vidare straff och därför inte avskräcks från vidare brottslighet. Straff ska vara rättmätiga utifrån flera aspekter, inte bara brottet i sig.
Förhoppningsvis tar regeringen tillkännagivandet på allvar och tillsätter en utredning – som även ser över straffsatserna. Det finns dock en stor risk att regeringen struntar i uppmaningen, av det enkla skälet att C och L knappast kommer att vilja fälla regeringen av denna anledning.
Situationen understryker nackdelen med att endast regeringen har tillgång till utredningsväsendet. Oavsett om det finns en riksdagsmajoritet för ett förslag eller inte kan alltså ingen utredning tillsättas om inte regeringen går med på det. Rimligen borde det finnas en möjlighet att även från riksdagen låta en lämplig utredare formulera lagförslag, kanske behöver riksdagens utredningstjänst expanderas.
Minskad mängdrabatt är ytterligare ett exempel på förslag som hade kunnat genomföras av en Alliansregering med passivt stöd av SD. I stället valde C och L att skicka tillkännagivanden med majoritetsstöd till en S-regering som kan välja att inte lyssna. (SNB)