Med 348 röster för och 274 emot passerade de omdebatterade nya upphovsrättsreglerna Europaparlamentet på tisdagen. De flesta svenska representanter ställde sig på nej-sidan, och höll inte inne besvikelsen över att tre socialdemokratiska ledamöter röstade för förslaget.
Att frågan vållat stor debatt är knappast negativt, men dessvärre har principfrågan på många sätt överskuggats av vilka samhällsgrupper parlamentarikerna vill framhäva att de ställer sig bakom. Upphovsrättsreglerna handlar dock inte om att välja mellan kulturskapares rättigheter eller internetanvändares frihet. Det handlar om principen att den som producerat ett verk ska ha möjligheten att kunna ta betalt för att människor tar del av det via vinstdrivande internetplattformar.
Ansvaret för detta faller dock inte på den enskilde användaren, utan på internetföretag som Facebook och Youtube. Här har framförallt förslagets artiklar 11 och 13, som nu döpts om till 15 respektive 17, framkallat farhågor hos skeptikerna. Detta eftersom de kräver att företagen dels betalar upphovsmannen för länkat material som en användare lagt upp, dels att de ansvarar för upphovsrättsskyddat material som laddas upp av användare.
Det är möjligt att artiklarna 11 och 13 hade kunnat formuleras på ett annat sätt. Detta för att till exempel inte kräva att internetföretag tar fram ett dyrt och tekniskt avancerat uppladdningsfilter som ska kunna känna igen satir och parodier, vilket fortsatt är tillåtet. Andra undantag från reglerna är nystartade företag, som inte behöver ta lika stort ansvar, och icke-vinstdrivande encyklopedier. På så vis möter förslaget en viss del av kritiken, men det hade mycket väl kunnat göras på ett ännu bättre sätt.
Oavsett reglernas utformning kan vi dock inte komma ifrån att material som delas på internet behöver regleras på samma sätt som utanför internet. Där finns sedan tidigare smidiga lösningar som följerätt för konstverk och stim för musik, som underlättar för både skapare och spridare. Med internet har processen genom vilken material sprids kunnat gå mycket snabbare och i större skala, vilket gjort att vissa producenter anpassat sin verksamhet efter det smidiga förloppet. Ingen ska naturligtvis tvingas att ta betalt för sitt material, men de som vill göra det måste ha den möjligheten med rätten på sin sida.
Det helt fria internet fungerade så länge tillräckligt många stod utanför och genererade pengar till skaparna ändå. Men nu har verkligheten ändrats. Internets fördelar ska naturligtvis bevaras så långt det är möjligt, och upphovsrättsreglerna kommer på inget sätt att innebära internets död. Men vill vi försvara upphovsrätten även där måste vissa saker förändras. Alternativet är att medier och kulturskapare helt låser sitt material från delning, eller att ännu fler blir beroende av externa finansiärer som i sin tur kan påverka det som skapas. Som så ofta leder gratis till ett, på det stora hela, fattigare innehåll. (SNB)